VansinnetsMotsatser

Det är vad jag har innerst inne, så långt inne att jag själv måste anstränga mig för att se det där lilla, övergivna, skrämda barnet. Jag tror att det där barnet gråter ofta och det känns precis som hon har gömt sig i ett hörn och krupit ihop för att göra sig så liten som möjligt.


När stängde hon in sig, därinne? Jag tror det var väldigt längesedan. Hur gammal kan jag ha varit? Hon satt därinne och höll på att bygga upp den tjocka muren runt henne innan förskolan. Min vän där var elak, men förstod det inte själv. Senare lärde jag mig hur man stängde in det lilla barnet, för att kunna torka mammas tårar och införliva lugn hos syskon när alkoholens ilska red min fader. Inombords tror jag barnet grät, men jag lät henne inte höras.

Nu... nu, försöker jag låta henne synas. Hon är rädd för ljuset jag släpper in när jag öppnar dörren och hon gömmer sig i alla mörka vrår hon kommer åt. Kanske ska jag bara glänta väldigt lite på dörren? Så kanske kommer hon vågar sig ut snart.


Jag vill våga tänka mina tankar och veta att tankarna jag tänker är sanna - jag vill inte att mitt huvud ska rymma från sig självt längre. Jag vill vara ärlig mot mig själv.
Jag vill veta vad det innebär att ingå en gemenskap, en ärlig och sann sådan, med nära relationer. Men hur gör man för attt öppna ett inre som alltid har varit stängt tidigare? Hur ska jag kunna ingå i en ärlig och sann gemenskap när jag inte är van vid ärlighet, privatliv, svaghet och närgående tankegångar eller meningar?
..men jag vill lära mig. Jag vill lära mig att visa svaghet, visa ärlighet både för mig själv och andra, jag vill lära mig att vara privat och personlig. Jag vill våga vara nära andra människor, både mentalt och fysiskt.

Här är jag. Tillbaka.

Mitt liv har kommit långt sedan jag sist skrev ner desa vardagliga, känsloladdade tankar som stormar i min själ. Mycket har hänt. Men jag lever, som synes, ännu. Och jag tror att jag förmodligen kommer leva ett tag till.

Hos psykologen försöker jag inse min persons egenvärde och jag lycka uppnå lite självrespekt.
Jag har respekt för mig själv.
Och jag har faktiskt ett alldeles eget värde.
Ett människovärde.



Det känns som en bra insikt. Jag vill inte låta människor behandla mig illa längre. Jag vill tycka om mig själv. Jag vill inte umgås med människor som inte respekterar mig, eller som inte behandlar mig väl. Detta verkar jag hittills ha kunnat upprätthålla, sedan jag insett mitt värde.

Dock har alla stunder en ljus och en mörk sida, så även denna. Jag har ett egenvärde. Jag behöver alltså inte alltid se till alla andras behov eller känslor hela tiden - för mina behov och känslor är också viktiga.
I tidigare inlägg dividerar jag kring mitt varande eller icke-varande, där jag menar att jag ska leva i (nu) 4,5 år till, för att skona mina yngre syskon från att bedrövas av en systers självmord och begravning.


Jag tror att jag kommer fortsätta ha deras känslor och behov i iakttagelse. Något annat vore att rymma och det är jag trött på.

Jag vill sluta rymma och istället bli bra. Min sjukdom är en kemisk obalans, men med rätt medicinering, med bra rutiner och med ett bra liv, så kommer depressionerna kanske bli svagare - eller i alla fall lättare att hantera.
Svårigheten i att hantera dem i nuläget tror jag handlar om en avsaknad av trygghet. Jag saknar en trygg punkt. Kanske kommer jag snart bli så pass trygg i mig själv, att jag kan tillåta en nära relation på riktigt. Då kommer mitt tomrum försvinna och jag kommer bli trygg.

Jag har varit stabil ett tag nu, och hållit mig sådär lagom hypomanisk. Men bara sådär hypoman att jag är energisk och lite smått rastlös, inte så att det blir jobbigt. Det hjälper mig dessutom i mitt sommararbete, hypomanin sporrar mig till att göra mitt bästa, och arbetet ger mig känslan av att jag tillför något meningsfullt.

..fast idag har jag varit lite låg och deppig.
Tanken på livets meningslöshet slår mig alltid vid dessa stunder och att leva eller dö känns struntsamma vilket.  Jag känner mig likgiltig inför tanken på att kväva syretillförseln eller strypa hjärtats blodomlopp från att gå runt.
Dock är jag väl medveten om min självvalda pakt med me, myself and I:

Jag ska leva i minst 5 år till, för att:
1. Jag vill inte att mina syskon skall genomlida sin systers begravning i för ung ålder.
2. När jag dör, om jag tar livet av mig, så måste de veta att jag älskar dem och att det inte är deras fel.
(3. Det är för tidigt i sjukdomsstadiet, jag talar inte mina suicidtankar - jag måste vänta, så de inser att risken finns.)


Just nu är jag mätt, trött och mätt igen. Jag åt mycket, tog kaffe med påtår på maten tillsammans med en skål glass och ett halv choklad. Galet mycket skräp, jag borde skämmas eller i alla fall kräkas litegrann, men jag tänker bortse från detta idag.
Snart tänker jag gå och lägga mig.
God natt!

Idag, eller rättare sagt den senaste veckan, hälsar jag livet välkommet.


Självfallet lurar lite ångest under ytan ibland, men för det mesta är allting bara bra. Jag inser själv att jag är hypomanisk och alltså lite extra energisk - men det gör ingenting. Jag älskar livet.

Jag jobbar, och älskar mitt arbete.
Solen skiner och jag möter mina vänner ofta.
Jag älskar livet.


Visserligen, jag är mycket hos familjen. Denna familj, eller rättare sagt, denna moder, som är ett återkommande dilemma när jag samtalar med min psykolog. Men jag är på väg. Jag är på väg att lyckas hantera dessa jobbiga situationer som alltid lyckas uppstå i samspråk med min moder. Jag känner mig starkare än förut.

Jag älskar livet!