Vill du? Vill jag?
Vill du?
Vill jag?
Någonting håller oss samman. Ännu.
Ibland tror jag att det spricker, att det inte går längre. Att det som är vi är ingenting.
Sen träffar jag dig.
Någonting håller oss samman. Ännu.
Många är stunderna då jag tänker att det snart inte är vi, att begreppet vi snart är ingenting och totalt obefintligt.
Andra stunder ser jag dig och tänker att jag försöker ett litet tag till.
Kommer det att hålla?
Jag tror det inte.
Jag tror det inte.
Men någonting håller oss samman. Ännu.
Vill du?
Vill jag?
Vi talar aldrig allvar, ditt skal är hårt och jag släpps inte in. Men sist så glimtade någonting till och jag fick kika in. Litegrann. Kommer du nånsin att släppa in mig? Låt mig se din inre kärna, jag ska inte stjäla den, jag ska inte missbruka. Jag ska respektera. Jag ska älska. Men låt mig se. Berätta inte allt om dig direkt, ta det i din egen takt. Men låt mig se din inre kärna, visa mig vem du är, din personlighet och livsglöd. Jag ska inte missbruka. Jag kommer respektera. Jag kommer att älska.
..men jag förstår dig så väl. Relationer spricker och människor skiljs åt. Hur många gånger har du öppnat dig, och fått känna smärtan när någon sviker? Kanske inte många gånger, kanske gjorde det tillräckligt ont ändå. Att våga. Det är svårt. Att våga, och att våga visa, att våga vara. Att våga finnas som den du är. Det är svårt att lyckas med, övervinna rädsla, om jag inte kan garatera dig att jag stannar för alltid.
Och det kan jag inte säga.
Vill du?
Vill jag?
Du och jag är vi.
Det är du och jag,
men vad är det vi har?
Jag undrar om jag känner dig. Jag tvekar, och tror det inte. Du släpper inte in mig.
Vi pratar inte. Aldrig allvar. Aldrig seriöst.
Vi har problem, som alla har i alla relationer, och jag undrar om du nånsin kommer att våga prata med mig. Du vet, du vet, du vet, men vågar du lyssna?
Och vågar jag säga? Vågar jag förklara?
Vi finns, men vi finns ändå inte.
Vi finns, det är vi två. Men ändå är det inte vi två.
Vi känner inte varandra.
Varför är du så rädd? Varför vågar du inte prata med mig?
Ingenting löser sig av sig själv. Pratar man inte om något uppenbart växer det sig större, tills det blockerar allt, tills det är så stort att det finns överallt, tills det inte finns något annat än det uppenbara problemet.
Snabbt avhjälpt om man pratar, men då måste man prata.
Du är så rädd. Konflikträdd. För allt. Varför?
Du vågar inte öppna dig för mig. Varför?
Jag är inte farlig. Eller är jag det?
Jag fungerar inte. Du fungerar inte.
Eller är det vi som inte fungerar tillsammans?
Vart kommer detta sluta?
Det är fel på mig.
Jag har en partner. Allt är nytt ännu och många gånger känns allting hoppfullt. Jag är positiv. ..men jag blir så trött i min själ, när medvetenheten om mig själv knackar på min själ och sticker hål på min glädje.
Det är fel på mig.
Kommer hon orka med mig? undrar jag. Och jag vet inte vad svaret är. Kanske förstår hon inte vad som finns i min själ, vad som viskas fram i mörkret när allting annat är stängt. När det otillgängliga blir tillgängligt. Då ser jag vad som finns. Jag ser alla mörka tankar och jag ser med klara ögon.
Det är fel på mig.
Och hur ska jag få henne att förstå, att det här är jag? Jag kan inte förändra den jag är. Ibland bubblar paniken upp inuti mig, som från ingenstans, och jag försöker undkomma faran. Det har sårat henne en gång, det kommer att såra henne igen.
Det är fel på mig.
Hur länge kommer hon att orka med mig? Vågar jag tro på kärleken som finns där, eller ska jag tro på min självkritik som dödar all lycka? Kommer hon att springa härifrån, inte orka längre, ge upp?
Eller är det jag, som kommer ge efter för paniken och självkritiken och bege mig tillbaka till min ensamma bubbla?
Ilska till tusen, jävla våldtäktsman.
Jag är arg. Förbannad. Frustrerad och irriterad.
Den man som var mitt ex, och är min våldtäksman, lever ett vanligt liv - och det gör mig förbannad. Och kanske gör det mig till och med lite ledsen.Här går jag omkring i min fina lägenhet och vågar inte göra ett knyst när det ringer på dörren, än mindre öppna det möjliga helveteshålet (för ve och fasa det kan ju vara DU).
Samtidigt lever du med din nya flickvän, förmodligen en vit och vacker tillvaro, i din svart-vita borderlinevärld. Här är jag, som blir rädd för mina vänner (de kan ju bli som du), en skadad grundtillit till andra människor, sa min terapeut, och jag tror att det stämmer väldigt väl.
Det har hänt en gång, det hände en annan, sen kom en tredje person - DU - och förstörde allting en tredje gång. Vem kan jag lita på? Jag har ingen aning.
Men jag är arg - ledsen - förbannad - irriterad - frustrerad - och så in i helvetes sorgsen - över att DU lever ett normalt djävla liv, och över att jag aldrig kommer att bli kvitt rädslan, och såren som du gav mig.
Fattar du inte vad du gjorde?
..eller var det precis det du förstod?
