Pang boom krasch
Ner i mörkret. Med envisa, klibbigt stickande ångesttrådar, starka ångestarmar, som håller mig kvar, som trycker ner mig. Jag famlar mig fram och försöker hitta ... vad försöker jag hitta? En väg ut eller en väg fram? Jag vet inte längre.
Jag var uppe, jag var levande och lite elektrisk, jag stressade för mycket på jobbet, men positiv stress är väl bra stress? Jag älskar ju mitt jobb. Men sen, det blev för mycket, och det försvann inte trots att jag försökte få det att försvinna. Och sen...
Pang - boom - krasch
Rakt in. I väggen. Igen.
Jag har varit här förut. Men likväl känns allting nytt. Mörkret efter insikten. Nattsvart. Universums-galax-svart. Beckmörkt. En hel vecka. Utan mänsklig kontakt. Något samtal med jobb, annars bara ensamhet, mörker, tårar, ångest-ångest-ångest och apati.
Sedan långsamt framåt. Ut en gång om dagen. Människor. Solljus. En kort stund varje dag. Någon enstaka vän.
Sedan hela sommaren i sjukskrivning, med bara mig själv att bry mig om, med fina vänner, varma dagar och solsken. Ångest bakom hörnet. Mörker som jag låtsas inte finns.
Sedan tillbaka på halvtid på jobbet. Men fungerar det egentligen? Jag sjunker, sjunker, sjunker... neråt.
Ska jag leva eller ska jag dö?
Hur tar jag livet av mig?
Hur kombinerar jag olika metoder för att inte misslyckas?
Hur skonar jag min omgivning från att hitta mig?
Ska jag skriva testamente och om begravning?
Tankarna snurrar. Alltid.
Lugnande.
Jag besökte en läkare. En psyk-doktor. Som skickade mig till psykakuten. I många timmar satt jag där, i ett litet väntrum tillsammans med några få andra. I många timmar, med bara mina tankar.
Berättade jag verkligen för läkaren att jag inte mår bra?
Berättade jag verkligen om mina självmordsplaner?
Varför?
I väntrumment tänkte jag. Mycket. Varför berättade jag? Varför var jag ärlig? Vill jag leva? Vill jag dö? Jag är alldeles för orkeslös i min depression för att springa härifrån. Mina tankar rullar långsamt, långsamt framåt.
Vill jag fråntas möjligheten? Skrämmande tanke. Eller?
Är det inte ganska skönt att slippa ansvaret av att ta beslutet?
Här på akuten, eller avdelningen om jag blir inlagd, bestämmer andra. Jag slipper tänka. Så skönt. Jag kan bara få en säng och sova. Sova och gråta. Det är allt jag vill.
I sista stund åkte jag hem. De ville lägga in mig. Men jag ville åka hem. Sova i min egen säng. Gråta i mitt eget hem. Vara ensam och själv. Inte ensam bland främlingar på en avdelning.
Nu är jag hemma.
Sjukskriven, igen.
Vad ska jag göra? Vill jag leva? Eller vad ska jag göra av min tid?
En vän sa att jag behöver mål. Något att sträva efter. Men vad skulle det vara?
Har jag tappat bort mig själv?
