VansinnetsMotsatser

Jag är trött. Nästan dödstrött. Jag vet att jag inte ska sova ännu, det blir så dumt. Det finns nämligen ett vackert möster där, många bipolära sover mer under depressiva perioder (under maniska sover många mindre).
Jag är också sådan.
Säkerligen är det därför jag är trött ända in i själva själen idag.

Samtidigt, så kan min depressivitet förvärras av för många timmars sömn.
Jag tänker göra allt jag kan för att hålla mig vaken, i minst en timme till.


Jag har tänkt på min familj, allra mest på min mor. Mamma. Hon menar väl i mycket hon gör. Men hon sårar mig. Hon har sårat mig genom hela uppväxten, genom att inte skydda mig under min fars våldsamma aggressionsutbrott. Jag förstår henne. Hon var också rädd.
Hon sårar mig nu också, fast bara på ett annat sätt.
Hon vill inte se. Hon ser inte min sjukdom. När jag för den på tal, eller relaterar min vardag till denna (ja, sjukdomen genomsyrar trots allt en hel del), då försvinner hon. Min mor. Hon får plötsligt något annat att göra eller också verkar hon inte höra riktigt.

Är det fel av mig att tala om min diagnos?
Många i min omgivning vet om den, men kanske är det något jag skall hålla för mig själv?

Jag förstår att det är svårt. Det gör jag verkligen, tro mig, jag lever mitt inne i det där svåra med en psykisk sjukdom. Diagnos på att vara galen och ha fel på huvudet.
Jag har ett litet hopp. Min förhoppning är att min mor, och min familj, så småningom kommer acceptera att jag har en diagnos. Tills detta har skett, kommer jag känna mig galen, misslyckad och liksom felaktig, i alla fall i deras närvaro.
Jag är inte som alla andra, utan behöver ibland något annat.


Jag trodde en mor älskade sitt barn villkorslöst.

Räknas inte jag in i den kategorin?
Säger min sjukdom att jag inte räknas?
Har jag automatiskt en stämpel som misslyckad och felaktig?

Tomheten fortsätter och jag tvingar mig fram i vardagen.
Jag tvingar mig att gå, steg för steg, till skolan. Jag tvingar mig att öppna dörrarna och gå innanför skolans port.
Fast imorse tog jag atarax till hjälp. Även om den inte börjar verka alldeles direkt, så är det skönt att veta att ångesten släpper sina klor om ungefär tio minuter, och tio minuter kan jag överleva och tvinga igång en normal andning utan hyperventilering.

Jag tvingar mig igenom en hel skoldag, och tro mig, idag var det svårt. Det hände mycket, diskuterades en hel del, det var bråk och det var ostrukturerat till tusen.
En bipolär människa, om inte säga alla människor, behöver struktur. Kontroll. Jag behöver något att hålla fast vid, annars rasar allting samman.


Än så länge, har det varit lugnt hemma hos mig.
Igår grät jag. Jag grät tills tårkanalerna var uttorkade och jag ville försvinna. Mina tankar gick mot medicinskåpet och jag förbannade mig själv för avsaknaden av alkohol.
Jag litar nämligen inte på mig själv. Jag har väldigt sällan alkohol hemma, just för risken.
Det är ju trots allt min sjukdom som ger mig tankarna om att försvinna - inte jag. Faktiskt. Det är inte jag. Det är min sjukdom som tänker tankarna. Jag vill egentligen inte tänka så alls, men i de mörkaste stunderna kan det vara svårt att inse.

Jag känner mig tom.
Mitt inre förekommer vara försvunnet och utbytt mot ett enda stort tomrum som uppfyller allting, genomsyrar allting och förhindrar mig i alla företeelser.
Som en mörk brunn där mörkret bara växer och växer...

Tangenterna på bordet framför mig är tröga och svåra att trycka på. Just för att allting är så tomt och borta. Försvunnet.


Jag vill ha tryggheten från Mannen med Leendet, men skulle möta Långamannen idag. Han kommer inte. I alla fall inte just nu. Han hade annat för sig på den tiden då det var jag.
Jag tror att han undviker mig, i alla fall inför andra människor, så undviker han mig.
Vad är jag för honom?
Betyder jag ingenting?
Alla behöver inte veta att vi utbyter nakenhet och värmande axlar med varandra, jag önskar bara att han kunde visat andra att jag är hans vän. Han undviker det. Men jag vill det.

Jag vill inte vara ingenting, jag vill vara någonting. Absolut inte allting, jag är osäker på om jag förtjänar så mycket, men jag önskar att jag kunde vara någonting. I hans ögon.
Eller i någons ögon.
Nej.
I Långemans ögon.
Hans ögon är vackra och jag gillar hans hud. Den är vacker.
Jag är förälskad, och jag vågar knappt erkänna det för mig själv, men jag älskar. Därför blir jag svart. Sjuk av svärta, när alla andra tycks vara någonting i hans ögon - men jag är ingenting...
Jag är ingenting.

Jag är rädd. Jag är skiträdd för vad som kommer ske. Kommer att ske, eller kanske kommer att ske, förresten? Nej. Jag är säker på att det komme att ske.
Jag har varit hypomanisk större delen av året och har kort sagt, variit för mycket till och med för mig själv ibland.
Stundvis, har denna hypomani beblandat sig med motsatsen, nämligen:

Mannen med Leendet var hos mig en kort stund igår. Det var underbart att se hans trygga ögon och vackra leende.
Vi fick möjlighet att prata. Hans oskyldiga smekningar har gjort mig glad - men rädd. Jag älskar närhet, men vill inte inge falska förhoppningar om kärlek.

Mitt hjärta vill ha Långamannen, som bara vill ha mig naken.

Jag vill ge Mannen med Leendet den respekten han förtjänar. Han menar bara vänskap, och det gör jag med. Man kanske kan vara fysisk i vänskap också? Närhet är ju faktiskt mysigt och jag tror att alla människor behöver närhet emellanåt.



Är det en biverkning från psyk-medicin, eller är jag manisk? Kanske sitter jag för mycket still? Ärligt talat, så är jag trött på att försöka finna svaren på alla frågor - någon gång vore det skönt att bara veta istället för att spekulera alltid.
Det har varit en biverkning av min medicin, vilket gör att det mycket väl kan vara så fortfarande.

Jag har femtontusen myror under huden som endast är till för att springa runt och irritera.

Samtidigt som det kan vara en biverkning av medicin, är jag troligtvis både manisk och depressiv på samma gång. Jag vill röra mig massor, men min energi är borta, min vilja är seg och mitt sinne blekt.

Jag stötte precis på ett påstående som knuffade omkull mig och fick mig att börja tveka över hela min existens.
Påståendet sade att det är vansinnigt, galet, tokigt, att höra röster.

Jag hör röster.

Det har skrämt mig någon gång, men numera har jag vant mig. Det är inte några röster som "säger åt mig vad jag ska göra" - utan rösterna är ångestfyllda skrik, skrämda tillrop, eller rop på mitt namn.
Mer diffusa ljud som inte är röster hörs också.

Gör detta mig galen?

1: Jag tror att rösterna mestadels kommer när jag är manisk.
2: När jag är manisk har jag flera tankar (och låtar) i huvudet på samma gång.
3: Alltså kan detta betyda att jag inte är helt tokgalenvansinnig, utan snarare "bara" manisk.

1: I manins värld kan jag bli trött på alla tankar som liksom talar i munnen på varandra.
2: Vilket ger mig ångest
3: Ångesten borde självklart kunna yttra sig i ångestfyllda skrik eller arga rop på mitt namn, när mitt undermedvetna tycker att jag skall skärpa mig.


Att ha flera tankar i huvudet på samma gång hade nog gjort vilket människa som helst lite snurrig, det är svårt att fokusera med många viljor och tankar. En tanke säger att jag skall laga mat - något nytt och avancerat, en annan tanke tycker att det är roligt att köpa nya kläder - och det har jag ju "alltid råd med", tanke nr 3 vill bjuda över alla vänner på fika - för jag älskar att träffa människor, eller kanske ska jag åka iväg till någon vän tycker tanke nr 4, eller ut och festa på ett dansgolv fullt av människor, säger femte tanken, ett dansgolv fullt av vackra människor, där måste finnas några som finner mig attraktiv, någon som jag kan utbyta nakenhet med, tänker tanke sex.

Nu, en timme sedan jag skrev om min melankoli, undrar jag vad jag egentligen är.


Det kliar inuti mig av rastlöshet och jag vill göra allting, även om jag inte vet vad. Det känns jobbigt i min kropp och jag längtar efter något som får myrorna under huden att försvinna.
Förut, när jag var yngre och kände såhär, så städade jag. Storstädade. Och med storstäda menar jag sortera ut allting jag inte behöver. Jag gillar inte prylar, utan vill ibland bara ha det jag verkligen behöver.
Det kändes bra att sortera ut och kasta bort sådant jag inte behövde.
Prydnadsfigurer, gamla barndomsminnen som leksaker och mjukisdjur, skolböcker...
Det behövs. Ibland måste man faktiskt sortera.

Jag inser själv att detta är en slags ångesthantering.
När jag blir rastlös, det kryper under huden och andningen blir oregelbunden, så är det mycket väl ångest som lurar, undantryckt bakom min hud och mina ögonlock, för jag släpper inte fram den.
Därför städar jag.
Då har jag något slags kontroll över vad jag gör, och håller mig sysselsatt med en aktivitet som gör allting renare, finare och bättre på alla sätt. Det är en skön känsla.



Ibland undrar jag om jag någonsin kommer vänja mig vid att vara bipolär.
I denna aktiva fas av sjukdomen växlar jag snabbt - och är ibland manisk och depressiv samtidigt. Vilket jag förmodligen är nu.
Jag är rastlös till tusen och vill göra massor samtidigt som jag känner mig arg på allting runt om kring. Allting.
Jag har tårar brännandes bakom ögonlocken som väntar på att få komma fram under min apatiska tomhet. Under mitt sorgsna sinne.

Någonstans vill jag gå ut och röka, mycket för att komma ut till varma solstrålar och vackert fågelkvitter. Men det känns inte bra. Det känns nästan läskigt att gå utanför lägenhetens dörr, jag vet inte vad som väntar, vem jag möter, vad som sker.
Annars beger jag mig neråt källaren för att hämta de lådor med ospecificerat innehåll att sortera.
Först och främst borde jag dock ta medicinen atarax som skall ta bort ångesten och de inre eldhavens kalla kyla.

Jag tänkte inleda med att skriva att idag är en sorgens dag. Men det vill jag inte skriva längre, för det stämmer inte. Dagen är full av vackert solsken och jag hör fågelkvitter leta sig in genom mitt öppna fönster.
Det verkar vara en vacker dag.
Alltså är det inte dagen det är något fel på.
Det är mig det är fel på.
Fast det är svårt det här, jag vet inte om jag vill kalla mig sorgsen, för mitt inre och min själ är alldeles tom. Som om den inte vill känna någonting alls, så tom är den.
Melankolisk?

Jaha.
Sådär säger wikipedia om melankoli. Jag tror det kan stämma. Men det låter för hemskt för att erkänna. För vem vill egentligen erkänna för andra och för sig själv att man är så misslyckad att det är en skam att leva? Att det kan vara så att man inte förtjänar livet. När allting känns hopplöst, misslyckat och tårfyllt. Ångestfyllt och hemskt.

Vid sådana stunder är det lätt att tänka på hur många mediciner som ligger och skräpar i medicinskåpet till ingen nytta. Kanske kan de komma till användning istället för att bara hamna i en apotekspåse för gamla mediciner?
Vad vet jag.

Kanske är jag fortfarande i manins värld. Annars så är jag faktiskt bara rastlös.
I nuläget vet jag tyvärr inte skillnaden på dessa. De senaste månaderna har rastlöshet varit underförstått som mani i min värld.
Kanske är det så? Kanske är det inte så? Kanske eller kanske inte.

Dagen med alla dess timmar har flugit iväg från mig. Jag talade med Långamannen i nästan en timme precis och inser att han värmer mitt hjärta bara genom sin röst på andra sidan teknologin. Jag saknar. Jag vill. Jag älskar.
Jag undrar om han vet. Vågar jag visa min svaghet tydligare än jag gör? Förstår han hur han värmer mitt köldskadade hjärta?
Samtidigt vänder jag mig från honom och blockerar värmande ord.
Jag tänker inte vara svag.
Jag kan utbyta nakenhet och svettig värme, men vågar jag ta emot varmhjärtade ord? Genast blir det besvärligt och jag riskerar att visa mig som en svag fågelunge med en hök som står över och inser mitt underläge.

Kanske är Långamannen en hök som ställer sig över fågelungen.
Kanske upplyfter han fågelungen och lär den flyga fritt.

Innan jag vet vilket, kommer jag inte riskera att hamna i ett underläge. Jag avskyr och äcklas av mina tidigare underlägen, mina tidigare fågelungeperspektiv, de gör mig blockerad från varma ord och gör att jag vill visa mig stark och självständig.
Jag vet inte om jag tror på tvåsamhet eller ensamhet. Nej, inte ensamhet. Självständighet.

Jag vill våga, jag vill visa, jag vill älska.
Men kan jag?
Vågar jag?

Mannen med Leendet var här idag. Under fyra timmars samtal hamnade vi i min säng. Sittandes. Och fortfarande samtalandes. Fast vi närmade oss varandra också och jag förhindrade inga små oskyldiga smekningar på händer, ben eller nacke.
Genom den där lilla närheten insåg jag hur utsvulten jag själv är på närhet. På fysisk kärlek och oskyldiga smekningar. Jag svälter efter kramar.
Jag hade inte (aldrig är ett så starkt ord) velat uttrycka en fysisk kärlek med nakenhet och svett tillsammans med Mannen med Leendet och jag förvånar mig själv när jag inser att min kärlek är stark för Långamannen.

Långamannen och jag har nästan bara nakenhet och svett. Ibland verkar det som det är enda anledningen till att vi ses, även om jag avskyr insikten om det.
Nu har jag gjort det igen.

Hur kan jag tillåta oskyldiga vackra smekningar och närhet från Mannen med Leendet - när jag älskar Långamannen?


Men jag tror att det är så. Annars hade jag inte blivit så svartsjuk som jag blir, så fort han umgås med vänner av motsatt kön. Vår gemensamma vandring längs skogsstigen är osäker och andra kommer snart att förstöra den.
Kanske blir stigen asfalterad.
Annars kommer den korsas av andra stigar, för att slutligen gå åt två olika håll.
Det som jag och Långamannen har i vår tvåsamhet är inte varaktigt. Och det gör mig sjuk av mörk svärta (även om jag är för stolt för att visa det).

Varje kväll tar jag stämningsstabliliserande medicin. Den heter Seroquel och skall ta bort både berg och dalar, så att jag skall få plan mark att gå på. Den lugnar mig mycket och hjälper mig också att sova.

Ofta blir jag distanserad av detta kemiskt sammansatta hjälpmedel. Jag blir yr i huvudet. Jag kan dessutom få svårare att fungera i sociala sammanhang, då jag inte alltid uppfattar vad folk säger eller kan tänka ut ordet jag ska säga till svar, som om orden försvinner ur min hjärnas ordförråd och jag blir tvungen att hitta på nya med samma betydelse.

Jag blir ständigt lika överraskad när jag inser att människor faktiskt vill umgås med mig även när detta inträffat. Eller är det jag som inte ser umgänget med klara ögon? Kanske behöver jag omvärdera min uppfattningsförmåga.
(Jag avskyr tanken på att människor umgås med någon för att vara snäll.)

Detta är en bra bok.

Författaren presenterar en omväxlande, självutlämnande, vacker, smutsig och elak vardag. Hon beskriver sitt liv. Hon sitter fast i ångestens klor och kommer inte därifrån. Hon vill inte leva, utan åker iväg för att dränka sig, trots sina tre barn som hon älskar, trots utåtriktat och ansvarskrävande arbete, trots mediciner och hjälp från psykiatrin.
Trots detta, så vill hon inte leva ibland. Hon är depressiv.
Andra stunder vill hon leva livet fullt ut, hon spenderar pengar impulsivt, hon är otrogen mot sin man, hon lever socialt och sover nästan ingenting. Hon är manisk.

I boken blir jag fascinerad av hur författaren väljer att beskriva situationer, jag fascineras över hennes självutlämnande, smutsiga beskrivningar av ångestens klor och hennes eget agerande.

Boken kostar 39:- på adlibris.se, väljer man "ekonomi" som fraktsätt smakar det billigt och kostar ingenting alls.

Jag hinner inte långt in i dagens idag förrän jag känner det välkända obehaget, liksom ett kyligt eldhav i mitt inre. Eller likt en rovfågel vars vassa klor rispar och skär i mig, vars klor jag inte kan rymma ifrån.

Jag tar lite medicin med namnet Atarax och hoppas att det hjälper snart, även om jag är väl medveten om att effekten kommer först efter ungefär femton minuter. Jag vill inte inse att jag behöver vänta i hela femton minuter.
Femton minuter.
Så länge skall jag anstränga mig för att andas in och andas ut, utan att börja hyperventilera.
Femton minuter.
Så länge skall jag försöka undvika de allra värsta klorna från rovfågeln och försöka att inte tänka på det som gör det ännu värre. Detta är ett svårt åtagande, då jag samtidigt inte vill stå ovetandes och oförstående till ångestens uppkomst.
Jag vill veta. Varför?

Jag är förmodligen i en aktiv fas av sjukdomen, och de senaste 4-5 månaderna har jag varit mestadels manisk. Jag blir inte jättejättemanisk utan snarare har jag en hypomani sade min läkare på psyk.
Det innebär att jag är sådärlite extra, jag nästlar mig in i situationer som för stunden verkar jättebra, jag älskar alla jag möter och även själva livet i sig, samtidigt som jag är kreativ och vill göra tio saker samtidigt och har två-tre låtar i huvudet samtidigt.
Någon som är manisk på riktigt har det värre än så. Hujedamej.



När jag är manisk, så älskar jag. Jag gillar kärlek och jag faller snabbt och lätt ner i fjärilarnas och de röda rosornas värld. Även om det inte alltid är bra. Det har skadat mig, att göra såhär, det har det verkligen.

Just nu är jag kär. I två stycken.
Långeman har starka åsikter, men låter mig ligga på hans axel när jag somnar. Han är vild i sängen och jag älskar att vakna brevid honom.
Mannen med det harmoniska leendet börjar tycka om mig mer än som vän. Han är stabilare att ha en relation med och vi tycker väldigt lika och diskuterar bra. Vi har inte haft sex, eller ens kysst varandra.
Mot min vilja är jag galet kär i Långeman.
Ett tag inbillade jag mig att det var Mannen Med Leendet jag var kär i på rikrigt, men det var bara en lögn. Det vore lätt för mig själv om det var så, då hade jag lyckats skapa en stabil punkt i mitt liv, men det var bara ett försök att ljuga för mig själv. Det funkade inte.

Jag måste tala med Mannen med Leendet.
Just nu har vi inte setts på ett tag, men smsen säger mycket om hans växande kärlek, något jag inte längre kan blunda för. Jag vet bara inte hur man hanterar sådant. "Förlåt, jag har en annan"? "Jag vill inget mer än vänskap"?
Visserligen, så vill jag inget mer än vänskap.
Långeman och jag har bara sex. Vi myser tillsammans och ger närhet utan krav. Jag vill inte ha mer än så just nu.
Jag vill inte skada min närhet med sjukdomens växlingar och drar mig hellre därifrån.

Detta är kärnan i ångestens klor idag.
Kärlek.
Jag nästlar mig in i situationer jag inte vet hur jag skall ta mig ur. Men det är mitt eget fel, och likväl måste jag ta mig ur det på bästa sätt.
Tro det eller ej, men jag respekterar Mannen med Leendet. Jag vill inte vara elak, även om det råkar bli så. Därför sätter sig ångestens klor fast - för jag vet att jag gör fel och jag vill egentligen inte såra. Förlåt.

I denna blogg vill jag försöka beskriva det som jag i nuläget väljer att kalla mitt Vansinne och Vansinnets Motsatser. För det är just vad det är. Fullt av motsatser, med en släng av vansinne.

En bipolär/manodepressiv sjukdom är kronisk. Livslång.
Jag fick diagnosen för ungefär två månader sedan och jag har fortfarande svårt att acceptera att det är en livslång sjukdom. Jag behöver medicin hela livet - och sjukdomen kommer kanske till och med att bli värre.

Hur många skadar jag om sjukdomen förvärras?

Kommer jag kunna sköta ett jobb som vanliga människor?

Kommer jag kunna skaffa barn?
Mina frågor är många. Bara genom att skriva dessa tre futtiga frågor, känner jag hur mörkret sig större och starkare i min bröstkorg. Det liksom bränner litegrann, och tårarna vill göra sig synliga.
Jag älskar barn - jag vill ha barn.
Jag vill kunna sköta ett jobb - jag tappar verklighetsuppfattningen om jag är ensam för länge.
Jag vill inte skada min närhet. Kanske är det därför bäst att leva alldeles ensam?