Mannen med Leendet.

Mannen med Leendet var hos mig en kort stund igår. Det var underbart att se hans trygga ögon och vackra leende.
Vi fick möjlighet att prata. Hans oskyldiga smekningar har gjort mig glad - men rädd. Jag älskar närhet, men vill inte inge falska förhoppningar om kärlek.

Mitt hjärta vill ha Långamannen, som bara vill ha mig naken.


Jag vill ge Mannen med Leendet den respekten han förtjänar. Han menar bara vänskap, och det gör jag med. Man kanske kan vara fysisk i vänskap också? Närhet är ju faktiskt mysigt och jag tror att alla människor behöver närhet emellanåt.


Solen skiner och himlen är blå.
Fåglarna kvittrar och sjunger.
Det kliar i mina knän, händer, rygg och armar.


Är det en biverkning från psyk-medicin, eller är jag manisk? Kanske sitter jag för mycket still? Ärligt talat, så är jag trött på att försöka finna svaren på alla frågor - någon gång vore det skönt att bara veta istället för att spekulera alltid.
Det har varit en biverkning av min medicin, vilket gör att det mycket väl kan vara så fortfarande.

Jag har femtontusen myror under huden som endast är till för att springa runt och irritera.

Samtidigt som det kan vara en biverkning av medicin, är jag troligtvis både manisk och depressiv på samma gång. Jag vill röra mig massor, men min energi är borta, min vilja är seg och mitt sinne blekt.

Jag är rastlös och jag är trött.
Min vilja är seg, men jag vill älska hela världen.

All världens melankoli bor i mitt hjärta, samtidigt vill
jag gråta av glädje för världen som är så underbart vacker.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0