VansinnetsMotsatser

Under ungefär en månads tid har jag varit nästan-fri. Jag har känt hur äcklet har lurat bakom hörnet, långt inuti min själ har det funnits ett litet ensamt barn som inte förstår. Igår vände allting tillbaka.


Min kropp är besudlad, och kommer alltid att vara. Huden på min kropp kommer alltid att vara densamma. Alltid, alltid, alltid.
Jag har talat om förlåtelse i ett annan sammanhang i min vardag. Det har fastnat i mitt huvud, för hur ska jag kunna förlåta den vuxna människa som skulle vara trygghet? Och hur ska jag förlåta den människa som skulle vara min kärlek? Det blir för mycket för mitt huvud och mitt sinne, att ha antingen-eller hade kanske varit lättare att förlåta. Jag vet inte. Och kommer aldrig veta. För det var två människor, två olika tider. Det värsta är, att båda två är goda människor egentligen, enligt alla andra och kanske enligt mig själv. Så varför skulle jag inte förlåta? Mitt huvud exploderar av oförståelse. För jag förstår inte. Kan inte förstå. Förlåta? Inte förlåta? Borde jag förlåta? Kan jag förlåta? Jag vill få alla tankar att försvinna, jag vill få mitt huvud att glömma och få det .. det där att inte finnas längre alls, jag vill få det att tvättas bort.

Ett tag saknade jag någon att älska. Någon att kunna hålla om. En trygg famn att vila i, och att kunna vara en trygg famn för någon att vila i. Det kommer inte att ske. Jag kan inte förmå mig själv att vara någon annan nära, äcklet övermannar mig och jag rymmer. Jag rymmer bort, stänger in mig själv och fortsätter min ensamhet.

När till och med en kram från en vän, eller axel-mot-axel känns jobbigt, som om min besudlade kropp skulle smitta, då är det dags att inse att det aldrig kommer kunna tvättas bort, hur mycket jag än skrubbar.

Jag trodde jag skulle kunna komma över det här.

Kanske är jag apatisk. Jag sitter i mitt mörker igen. Bokstavligt. Det är ett skönt mörker. Är det dunkelt så att man knappt ser, är det ingen som ser min smärta.
Jag anstränger mig för att inte göra några ljud. Det känns som om huvudet kommer explodera om jag gör för mycket ljud. Skriken i mitt huvud lurar bakom den klibbiga, taggigga, äckliga ångesten. Jag vill inte locka fram dem... men jag vet att de kommer. Jag fördröjer det bara, genom att vara tyst-tyst-tyst. Men mörkret är bra.

Varför hör jag skrik och rop inuti mitt huvud? Var kommer de ifrån? Är de ett hopkok av gamla minnen? Är de min ångest personifierad? Jag vet inte vem skriken tillhör. Olika röster. Det är barn. Och en man.

Jag vill sluta tänka.
För två veckor sedan låg jag apatiskt deprimerad här. I mitt mörker. Varför kan jag inte komma till mitt apatiska mörker? Jag vill inte höra skrik. jag vill inte känna hur luften försvinner från mina lungor, hur huden inte borde tillhöra mig, hur jag vill lämna den här kroppen som är alleles för hemsk och utsatt - hur gör man gör att sluta skaka? Hur gör ja för att behålla någon slags kontroll?
Kontroll?
Jag har nog aldrig haft kontroll aldrignågonsin. Kanske har jag låtsats. Men det har aldrig funnits.


Jag är allt annat än apatisk. men jag vill dit.

Ett tröstlöst försök till att få någonting-jag-inte-förstår att sluta är att skrubba sönder huden. Skrubba bort den, för att få hans äckliga handavtryck att försvinna, de får inte finnas kvar, de måste bortbortbort-nu nu nu.

Datumet på mitt förra inlägg skvallrar om att det var många månader sedan jag skrev sist. Trettionde november. På morgonen. Och jag önskade mig cancer.

Idag vet jag inte vad jag önskar.

Jag borde kanske skriva att mycket har hänt sen sist - fast egentligen är det kanske inte mycket som skett. Kanske är det mer jag som har förändrats.
Jag har en ny läkare på psyk. Och dessutom inga psykologsamtal längre. Båda de föregående slutade, ungefär samtidigt. Min nya läkare verkar inte förstå min sjukdom helt, skvallrade ett svar han gav mig sist vi möttes. Han har inte så många patienter som är bipolära. Det känns inte särskilt betryggande, för att tala i klarspråk.

Jag har varit stolt över mig själv.
Och jag har kunnat uttrycka min åsikt. Jag har kunnat stå på mig, och faktiskt trott att jag själv kan någonting.

Andra stunder har jag varit full av självförakt. Ångest.
Jag har hatat mitt utseende. Och min kropp. Jag har hatat mina knäppa motrepliker och kommentarer. Då tror jag att alla måste tänka att jag är dum i huvudet, störd eller bara konstig.
Och jag vill faktiskt vara normal.
Men vad är normalt?



När jag nu skriver, så inser jag hur mycket sorg jag har i hjärtat. Och hur mycket ångest och tårar som lurar bakom fasaden.
Det är skrämmande, hur lätt det är att lura sig själv att man mår bra. Och hur bräcklig fasaden egentligen är.


Och jag är ensam... men jag vågar inte sträcka ut en hand mot någon annan. Mina svaga stunder är mina egna, ingen annan får se hur svag jag blir. Jag är för ömtålig. Jag blir skadad så lätt.
Och hur ska man kunna våga visa någon annan att man är svag? Det blir så lätt för dem att ta det allra sköraste och ömtåligaste... istället har jag min ångestångestångest ensam och själv.

Ångesten får mig att vilja skrika eller kräkas, jag hör skrik av ilska och rädsla inuti mitt huvud, jag spänner hela kroppen och stålsätter mig för ... ja, för vaddå? attacken? Ingen kommer attackera mig här, men jag är beredd på att bli slagen. eller våldtagen. jag är beredd på det värsta. alla tidigare stunder har lärt mig hur jag ska agera när jag känner såhär. förvänta det värsta. för det kommer att ske.

Mina ögon tåras och jag vill inte vända mig om. Rullgardinen är inte neddragen och jag har ett hyreshus mittemot mitt. De kan se mig. Se min svaghet.
Jag stålsätter mig för det värsta, men känner hur huden känns främmande, som om jag hade hoppats på att den inte var min. Men det är den. Den här äckliga huden sitter fast på min kropp, och den är besudlad.


Jag måste in under hett vatten och skrubba bort min hud. För att få bort huden, den hud som sitter fast på mig. Den hud som har förevigade, äckliga handavtryck kvar sedan många år tillbaks... Jag kommer aldrig bli fri.

Jag gör faktiskt det, önskar mig cancer. Det känns som om det vore lättare då. Som om det vore okej om man dör för att man har cancer, för det är inte okej att dö för att man är psykiskt sjuk och tar livet av sig.

Jag mötte läkaren igår. Jag ska höja medicindosen.
Jag är tydligen inte stabil. Och tydligen är det inte heller sunt med självmordstankar.
Jag är nog depressiv. Men jag försöker gömma det för mig själv hela, hela tiden och låtsas vara glad istället. Det är mycket bättre att vara glad.

Är man glad, så kan man umgås med människor. Det är ingen som ställer jobbiga frågor. Människor kan till och med vilja umgås med en.
Är man depressiv är man ensammast i världen. Ensam hemma så mycket det går, för att undvika människors jobbiga frågor. Skulle de ana eller skulle de veta, så tror jag de skulle undvika. ..eller så struntar de helt enkelt i det. I vilket fall som, så hör det inte hit. Min depression är min depression och ingen annans.


Om jag hade haft cancer, så hade jag inte velat ha behandling.
Jag hade inte velat förhindra att sjukdomens sakta skulle förtära min kropp, snarare hade det gett mig vad jag vill ha. Död... Död, och ingenting annat.
Världen är ju redan så full av människor, varför ska då deprimerade, sjuka och självmordsbenägna människor leva? Vi borde göra plats åt de friska och bra människorna.

Det är vad jag har innerst inne, så långt inne att jag själv måste anstränga mig för att se det där lilla, övergivna, skrämda barnet. Jag tror att det där barnet gråter ofta och det känns precis som hon har gömt sig i ett hörn och krupit ihop för att göra sig så liten som möjligt.


När stängde hon in sig, därinne? Jag tror det var väldigt längesedan. Hur gammal kan jag ha varit? Hon satt därinne och höll på att bygga upp den tjocka muren runt henne innan förskolan. Min vän där var elak, men förstod det inte själv. Senare lärde jag mig hur man stängde in det lilla barnet, för att kunna torka mammas tårar och införliva lugn hos syskon när alkoholens ilska red min fader. Inombords tror jag barnet grät, men jag lät henne inte höras.

Nu... nu, försöker jag låta henne synas. Hon är rädd för ljuset jag släpper in när jag öppnar dörren och hon gömmer sig i alla mörka vrår hon kommer åt. Kanske ska jag bara glänta väldigt lite på dörren? Så kanske kommer hon vågar sig ut snart.


Jag vill våga tänka mina tankar och veta att tankarna jag tänker är sanna - jag vill inte att mitt huvud ska rymma från sig självt längre. Jag vill vara ärlig mot mig själv.
Jag vill veta vad det innebär att ingå en gemenskap, en ärlig och sann sådan, med nära relationer. Men hur gör man för attt öppna ett inre som alltid har varit stängt tidigare? Hur ska jag kunna ingå i en ärlig och sann gemenskap när jag inte är van vid ärlighet, privatliv, svaghet och närgående tankegångar eller meningar?
..men jag vill lära mig. Jag vill lära mig att visa svaghet, visa ärlighet både för mig själv och andra, jag vill lära mig att vara privat och personlig. Jag vill våga vara nära andra människor, både mentalt och fysiskt.

Här är jag. Tillbaka.

Mitt liv har kommit långt sedan jag sist skrev ner desa vardagliga, känsloladdade tankar som stormar i min själ. Mycket har hänt. Men jag lever, som synes, ännu. Och jag tror att jag förmodligen kommer leva ett tag till.

Hos psykologen försöker jag inse min persons egenvärde och jag lycka uppnå lite självrespekt.
Jag har respekt för mig själv.
Och jag har faktiskt ett alldeles eget värde.
Ett människovärde.



Det känns som en bra insikt. Jag vill inte låta människor behandla mig illa längre. Jag vill tycka om mig själv. Jag vill inte umgås med människor som inte respekterar mig, eller som inte behandlar mig väl. Detta verkar jag hittills ha kunnat upprätthålla, sedan jag insett mitt värde.

Dock har alla stunder en ljus och en mörk sida, så även denna. Jag har ett egenvärde. Jag behöver alltså inte alltid se till alla andras behov eller känslor hela tiden - för mina behov och känslor är också viktiga.
I tidigare inlägg dividerar jag kring mitt varande eller icke-varande, där jag menar att jag ska leva i (nu) 4,5 år till, för att skona mina yngre syskon från att bedrövas av en systers självmord och begravning.


Jag tror att jag kommer fortsätta ha deras känslor och behov i iakttagelse. Något annat vore att rymma och det är jag trött på.

Jag vill sluta rymma och istället bli bra. Min sjukdom är en kemisk obalans, men med rätt medicinering, med bra rutiner och med ett bra liv, så kommer depressionerna kanske bli svagare - eller i alla fall lättare att hantera.
Svårigheten i att hantera dem i nuläget tror jag handlar om en avsaknad av trygghet. Jag saknar en trygg punkt. Kanske kommer jag snart bli så pass trygg i mig själv, att jag kan tillåta en nära relation på riktigt. Då kommer mitt tomrum försvinna och jag kommer bli trygg.

Jag har varit stabil ett tag nu, och hållit mig sådär lagom hypomanisk. Men bara sådär hypoman att jag är energisk och lite smått rastlös, inte så att det blir jobbigt. Det hjälper mig dessutom i mitt sommararbete, hypomanin sporrar mig till att göra mitt bästa, och arbetet ger mig känslan av att jag tillför något meningsfullt.

..fast idag har jag varit lite låg och deppig.
Tanken på livets meningslöshet slår mig alltid vid dessa stunder och att leva eller dö känns struntsamma vilket.  Jag känner mig likgiltig inför tanken på att kväva syretillförseln eller strypa hjärtats blodomlopp från att gå runt.
Dock är jag väl medveten om min självvalda pakt med me, myself and I:

Jag ska leva i minst 5 år till, för att:
1. Jag vill inte att mina syskon skall genomlida sin systers begravning i för ung ålder.
2. När jag dör, om jag tar livet av mig, så måste de veta att jag älskar dem och att det inte är deras fel.
(3. Det är för tidigt i sjukdomsstadiet, jag talar inte mina suicidtankar - jag måste vänta, så de inser att risken finns.)


Just nu är jag mätt, trött och mätt igen. Jag åt mycket, tog kaffe med påtår på maten tillsammans med en skål glass och ett halv choklad. Galet mycket skräp, jag borde skämmas eller i alla fall kräkas litegrann, men jag tänker bortse från detta idag.
Snart tänker jag gå och lägga mig.
God natt!

Idag, eller rättare sagt den senaste veckan, hälsar jag livet välkommet.


Självfallet lurar lite ångest under ytan ibland, men för det mesta är allting bara bra. Jag inser själv att jag är hypomanisk och alltså lite extra energisk - men det gör ingenting. Jag älskar livet.

Jag jobbar, och älskar mitt arbete.
Solen skiner och jag möter mina vänner ofta.
Jag älskar livet.


Visserligen, jag är mycket hos familjen. Denna familj, eller rättare sagt, denna moder, som är ett återkommande dilemma när jag samtalar med min psykolog. Men jag är på väg. Jag är på väg att lyckas hantera dessa jobbiga situationer som alltid lyckas uppstå i samspråk med min moder. Jag känner mig starkare än förut.

Jag älskar livet!

Jag känner mig lugn. Väldigt lugn. Det känns riktigt skönt.
Jag gillar dessa dagar, eller stunder, när jag mestadels bara känner ett stort lugn. Det känns som att allting kommer lösa sig, så jag behöver inte bekymra mig eller tänka på det. Jag kan bara vara. Bara vara. Bara vara jag.

Det betyder att jag kan måla litegrann. Jag kan ta en promenad, jag kan umgås alldeles bekymmerlöst med en vän.
Fast då måste det vara en bra vän.
Förra veckan umgicks jag med en vän jag inte sett på länge. Hon klagade mycket. Hennes liv var jobbigt, för att hennes läkare inte lyssnade på vilken medicin hon ville ha. Dessutom har inte så mycket pengar. Det är också jobbigt. Det var väldigt mycket som var jobbigt i hennes liv, och det talades bara om henne.
Jag ska inte träffa min vän mer. Jag tycker hon är jobbig.

Jag gillar att vara lugn, även om det ligger lite ångest under ytan. Jag hoppas att den inte blir värre, men även om ångesten skulle eskalera anar jag att jag kan kontrollera detta.

Ofta fungerar det att "sova på saken" om man är obeslutsam inom något. Oftast. Fast inte alltid.

Jag tror att jag har bestämt mig nu.

Insikt 1:
Det är väldigt mycket människor där, mycket ljud, mycket liv - jag kommer aldrig kunna dra mig undan om jag behöver det.

Insikt 2:
En hel helgs festande? Nej, nej, det är dömt att misslyckas - jag kommer med all säkerhet falla neråt i mörkret ordentligt efter en sådan helg...

Insikt 3:
Jag är trots allt sjukskriven, av en anledning. Denna anledning kallas depression, jag har precis fått insatt medicin, vilket gör att jag är både uppåt och neråt samtidigt - och alltså inte alls stabil.


Det kanske blir jättetråkigt - men jag stannar hemma. Det blir absolut bäst så, jag ska bara inse det helt och hållet och lita på att mina tre insikter ovanför faktiskt stämmer.
Min hypomani vill att jag skall iväg, träffa massor av människor och göra jättemycket roligt, festa, prata, skratta, hångla - samtidigt som min depressiva sida helst vill stanna hemma, måla, tänka, vandra, cykla - för att inte rymma från jobbiga tankar utan istället lära mig hantera dem.
Den här gången måste jag lyssna på min depressiva sida. Jag vill inte rymma.

..så är det festivalvecka.
På fredag ringer klockan in för festligheter även för mig.

Detta är tanken:
åka dit fredagkväll, med sovsäck och alkohol i ryggsäcken, festa, supa, dricka hela helgen för att vända hemåt under söndagen till min lägenhet som andas ångest och depressivitet.

Är detta en bra idé?

Skall jag strunta i det helt och hållet?

Ska jag vara där, men inte dricka?

Är det värt att bli depressiv på grund av en helgs festande? Tyvärr har jag inte svaret på frågan, jag har endast ett mixat sinne som dels ber mig tänka efter ordentligt (klarar jag det verkligen, tänk om jag bryter ihop på plats), och som dels skriker ut sin vilja att vara social, att skratta och vara glad (glädje känner jag som allra mest i samspråk med andra människor).

Är detta en bra idé?

Och mina mediciner - dessa går icke hand-i-hand med alkohol. Seroquel, Atarax, Sertralin. Puh. Så vad göra? Sänka medicindosen, för helt utan den kan jag inte vara, det tycks aldrig lyckas så bra som jag vill, så dricka måttligt med en sänkt medicindos? På eget bevåg, självfallet.


Detta tål att tänkas på.
Mediciner, psykisk (o)hälsa och alkohol lyckas inte alltid hålla sams. Fast å andra sidan ogillar jag tanken på att inte göra som jag vill, tanken på att vara instängd och fastlåst i en värld av rutiner, mediciner och anpassning till sjukdom.

Som synes, så är jag inte inlagd. Mitt sinne bedömdes inte vara alltför farligt, jag bedömdes inte vara som värst. Det är skönt att veta - jag tror nämligen inte heller att jag är vid mitt allra mörkaste sinne.

Nu har jag fått anti-depressiv medicin ännu en gång. Det är en speciell grej att gå på sådana när man är bipolär - de har nämligen en tendens att bara efter ett fåtal dagar skjutsa en upp-upp-uppåt all världens höjder! ..och jag är på väg ditåt.


Jag är rastlös, glad, ledsen, full av tårar, full av skratt, orkeslös och utan energi, full av skaparglädje och längtan efter att lära mig nytt, möta människor, men samtidigt längtan efter att stänga in mig i mörker, sova-sova-sova och aldrig komma ut igen, men jag vill jobba med något meningsfullt och ...

Det är förmodligen ingen märklig företeelse att jag är trött.




Dessutom, så har jag bestämt mig.
Jag vill inte leva. Jag känner mig färdiglevd och ganska klar med livet. Jag kan inte se mig själv bli gammal. Men jag kommer inte att försvinna ännu.

Jag skall vänta, ett par år, tills mina syskon är äldre och hela familjen, alla vänner och släkten vet att jag älskar dem - jag vill inte att någon anklagar sig själv för min död.

Med denna vetskapen i mitt sinne, finner jag ett relativt stort lugn i tillvaron. Det känns okej. Livet är ganska okej, faller jag över konflikter eller situationer som tycks omöjliga att klura ut - då vet jag, att jag kommer slippa det senare. Kanske kommer detta göra det ganska mycket lättare under den levnadstid jag har kvar?

Kommer jag leva tills jag fyller trettio?

Tiden får utvisa vad som sker, min själ ligger blottad och väntar på slagen som kommer falla. Jag väntar på det iskalla, stormande eldhavets återkomst. Men samtidigt, så vet jag. Jag vet. Jag kommer att slippa undan. Inte ännu - men kanske om ungefär tre år? Eller om fem år? Jag vet inte när. Men inte än.

Jag gör faktiskt inte det. Frågar någon hur det är säger jag att det är skit. Jag ser att det är dåligt. Kanske lägger jag till att jag inte vill prata om det just då, det är inte alltid det lämpar sig, men det är säkert bra att jag säger. Tror jag.

Jag har försökt få tag på psyk sedan i måndags. Idag fick jag tala med A, denna underbara sköterska som alltid verkar veta hur man ska hantera situationer.
Jag skall dit, på nästa lediga tid. Det är imorgon förmiddag och tiden känns otroligt lång tills dess.. Hemskt lång.

Jag vill inte bli inlagd.
Fast kanske är det vad som är bäst. Jag vet inte. Jag behöver mediciner som plockar upp mig ur mörkret. Det enda jag kan göra, är att avvakta och se vad som sker. Det är en äcklig, stickande, mörk och skärande väntan. Jag kommer inte orka jobba. Men får jag bli sjukskriven för en sådan här sak, eller kräver jag då för mycket?

Jag vet inte vad som sker.
Jag vet bara, att jag egentligen inte vill ta livet av mig. Men det känns lite som den enda utvägen ur all ångest och skit.
A ville inte att jag skulle vara ensam. Min fina vän E var här tidigare, men behövde gå. H svarar inte på mitt sms. Jag vill inte belasta andra. Men jag kanske kan klara mig själv. Det känns så. Ångesten har lagt sig, i alla fall den värsta.

Nu kan jag bara vänta, tills imorgon förmiddag.
Väntan är lång. Men jag vill faktiskt klara det.

Vad innebär det att ha självmords-insikt? Jag tror jag uppnår något sådant sådär emellanåt.

Just nu:
Jag är depressiv.

I dessa stunder av depressivitet vill jag ganska ofta ta livet av mig. Jag bara konstaterar fakta. Jag anser att jag inte tillför någonting, utan mestadels bara är ivägen för andra människor. Dessutom förstår jag att jag, i min sjukdom, alltid kommer återvända till mina depressiva självmordstankar.

Insikt 1:
Jag är depressiv, kommer vara depressiv till och från hela livet, och jag vill dö.
Varför då inte dö?
Det finns människor som vill leva, om alla som vill dö skulle dö,
får de levnadsglada människorna bättre livsvillkor.

Insikt 2:
Det enda som håller mig vid liv just nu och just idag = mitt samvete.
Jag vill inte låta min familj uppleva mitt självmord och anklaga sig själv för detta, jag vill skona dem.
Så, om jag alltså bara hade sluppit undan mitt samvete, så skulle jag kunna dö utan problem.

Insikt 3:
Det är för jävla lätt att dölja hur djupt deprimerad en människa kan vara.
Kanske förstår människor att jag är lite deppig, lite nedstämd - men jag tror inte de har en aning om hur djupt det egentligen är.
Alltså ingen som försöker hindra mig.




Ann heberlein skriver i sin bok att hon gradvis försöker bryta sig loss från allting som håller henne kvar. Hon bryter sig loss från jobb, från vänner, från intressen, från kärlek och från familj. Familjen och hennes barn är svårast.
Kanske är det därför familjen är det enda som hindrar mig i mitt samvete.
Annars, så tror jag att jag gör likadant. Det är så lätt att säga upp jobb, sluta skolan, säga upp lägenhet, bekantskap och allting. Flytta långt, långt bort och slippa allting.
Vara ensam - och kunna dö.
Punkt.

Jag blir så trött. Och energilös.
Jag är oändligt depressiv somliga dagar, och det är svårt. Det är svårt, för jag vet att jag kommer vända tillbaka till det alltid. Alltidalltidalltid kommer mitt mörker finnas kvar. Mitt mörka jag. Mitt kladdigt äckliga-stickande-klistrande äckeljag.

Vad är det då jag lever för?

Är det bara en tidsfråga innan sjukdomen tar kål på mig?

Kan jag övervinna det depressiva?

Med tanke på min familj, så vill jag inte dö nu. Jag hade velat försvinna, utplånas från jordens yta och inte existera längre. Men jag tänker inte göra så, det vore alldeles för hemskt att låta familjen städa ur lägenheten med alla mina saker.
Jag blir rädd för vad som kan ske när jag en dag flyttar. då står hela lägenheten i lådor och om jag blir depressiv är tillfället optimalt. De slipper städa ur sin döda dotters lägenhet, utan bara ta lådorna, och ... nej, det blir ju fortfarande hemskt.

Jag kommer inte undan:

Det kan hjälpa att vara social. Ibland. En stund.
Därför skall jag ta en livlina och ringa en vän.