Tomhet, stillhet
Somliga dagar tappar jag fokus. Jag glömmer vad som är viktigt och jag tappar energin. Jag blir tom. Jag blir stilla. Jag får svårt att hitta tillbaka till mitt fokus, min energi och mig själv.
Eller är detta jag?
Detta tysta, bedövade skal?
Detta tysta, bedövade skal?
När det känns som om tiden tappas bort, eller försvinner helt och hållet. Det gör liksom detsamma, vad klockan är eller vilken dag det är. Det gör ingenting om jag missar något jag har uppskrivet i kalendern, det spelar ingen roll alls. Så länge världen stannar som den är och inte rubbas. Tom. Stilla.
Tvåtusentolv Tvåtusentretton
År tvåtusentolv var troligtvis det värsta året jag har haft i mitt liv.
Det hände hemska saker och jag mådde väldigt dåligt på grund av det. Hela året har nog varit präglat av otrygghet och rädsla.
Kanske blir det bättre nu under år tvåtusentretton?
Jag mår bättre nu och känner mig inte lika rädd och otrygg längre. Det hemska som hände präglar mig fortfarande och ibland undrar jag om jag någonsin kommer bli som förr. Jag tror det inte. Jag tror inte att jag kan gå tillbaka, jag tror att mitt liv tog en vändpunkt och att detta är något som kommer prägla mig framöver.
..men trots det, så är jag säker på att år tvåtusentretton kommer att bli bättre.
Tryggare. Annorlunda. Säkrare.
Men hur det kommer att bli bättre, det ser jag nog inte själv ännu. Jag tror inte att man kan se eller veta hur något blir annorlunda, i förhand. Man måste liksom se tillbaka för att veta.
..så det är vad jag ska göra.
Vänta, och se tillbaka.
