Jag önskar mig cancer.
Jag gör faktiskt det, önskar mig cancer. Det känns som om det vore lättare då. Som om det vore okej om man dör för att man har cancer, för det är inte okej att dö för att man är psykiskt sjuk och tar livet av sig.
Jag mötte läkaren igår. Jag ska höja medicindosen.
Jag är tydligen inte stabil. Och tydligen är det inte heller sunt med självmordstankar.
Jag är nog depressiv. Men jag försöker gömma det för mig själv hela, hela tiden och låtsas vara glad istället. Det är mycket bättre att vara glad.
Är man glad, så kan man umgås med människor. Det är ingen som ställer jobbiga frågor. Människor kan till och med vilja umgås med en.
Är man depressiv är man ensammast i världen. Ensam hemma så mycket det går, för att undvika människors jobbiga frågor. Skulle de ana eller skulle de veta, så tror jag de skulle undvika. ..eller så struntar de helt enkelt i det. I vilket fall som, så hör det inte hit. Min depression är min depression och ingen annans.
Om jag hade haft cancer, så hade jag inte velat ha behandling.
Jag hade inte velat förhindra att sjukdomens sakta skulle förtära min kropp, snarare hade det gett mig vad jag vill ha. Död... Död, och ingenting annat.
Världen är ju redan så full av människor, varför ska då deprimerade, sjuka och självmordsbenägna människor leva? Vi borde göra plats åt de friska och bra människorna.
Jag mötte läkaren igår. Jag ska höja medicindosen.
Jag är tydligen inte stabil. Och tydligen är det inte heller sunt med självmordstankar.
Jag är nog depressiv. Men jag försöker gömma det för mig själv hela, hela tiden och låtsas vara glad istället. Det är mycket bättre att vara glad.
Är man glad, så kan man umgås med människor. Det är ingen som ställer jobbiga frågor. Människor kan till och med vilja umgås med en.
Är man depressiv är man ensammast i världen. Ensam hemma så mycket det går, för att undvika människors jobbiga frågor. Skulle de ana eller skulle de veta, så tror jag de skulle undvika. ..eller så struntar de helt enkelt i det. I vilket fall som, så hör det inte hit. Min depression är min depression och ingen annans.
Om jag hade haft cancer, så hade jag inte velat ha behandling.
Jag hade inte velat förhindra att sjukdomens sakta skulle förtära min kropp, snarare hade det gett mig vad jag vill ha. Död... Död, och ingenting annat.
Världen är ju redan så full av människor, varför ska då deprimerade, sjuka och självmordsbenägna människor leva? Vi borde göra plats åt de friska och bra människorna.
Jag kan inte se mig själv bli gammal.
Därför önskar jag mig cancer.
Därför önskar jag mig cancer.
Ett litet barn.
Det är vad jag har innerst inne, så långt inne att jag själv måste anstränga mig för att se det där lilla, övergivna, skrämda barnet. Jag tror att det där barnet gråter ofta och det känns precis som hon har gömt sig i ett hörn och krupit ihop för att göra sig så liten som möjligt.
När stängde hon in sig, därinne? Jag tror det var väldigt längesedan. Hur gammal kan jag ha varit? Hon satt därinne och höll på att bygga upp den tjocka muren runt henne innan förskolan. Min vän där var elak, men förstod det inte själv. Senare lärde jag mig hur man stängde in det lilla barnet, för att kunna torka mammas tårar och införliva lugn hos syskon när alkoholens ilska red min fader. Inombords tror jag barnet grät, men jag lät henne inte höras.
Nu... nu, försöker jag låta henne synas. Hon är rädd för ljuset jag släpper in när jag öppnar dörren och hon gömmer sig i alla mörka vrår hon kommer åt. Kanske ska jag bara glänta väldigt lite på dörren? Så kanske kommer hon vågar sig ut snart.
Jag vill våga tänka mina tankar och veta att tankarna jag tänker är sanna - jag vill inte att mitt huvud ska rymma från sig självt längre. Jag vill vara ärlig mot mig själv.
Jag vill veta vad det innebär att ingå en gemenskap, en ärlig och sann sådan, med nära relationer. Men hur gör man för attt öppna ett inre som alltid har varit stängt tidigare? Hur ska jag kunna ingå i en ärlig och sann gemenskap när jag inte är van vid ärlighet, privatliv, svaghet och närgående tankegångar eller meningar?
..men jag vill lära mig. Jag vill lära mig att visa svaghet, visa ärlighet både för mig själv och andra, jag vill lära mig att vara privat och personlig. Jag vill våga vara nära andra människor, både mentalt och fysiskt.
Hon sitter i ett hörn, för att kunna se alla faror som lurar runt omkring.
Hon gör sig så liten som möjligt för att farorna inte ska se henne.
..men att andas lugnt mellan tårarna är svårt,
och skrämmande nog kan gråten väcka monster
Hon gör sig så liten som möjligt för att farorna inte ska se henne.
..men att andas lugnt mellan tårarna är svårt,
och skrämmande nog kan gråten väcka monster
När stängde hon in sig, därinne? Jag tror det var väldigt längesedan. Hur gammal kan jag ha varit? Hon satt därinne och höll på att bygga upp den tjocka muren runt henne innan förskolan. Min vän där var elak, men förstod det inte själv. Senare lärde jag mig hur man stängde in det lilla barnet, för att kunna torka mammas tårar och införliva lugn hos syskon när alkoholens ilska red min fader. Inombords tror jag barnet grät, men jag lät henne inte höras.
Nu... nu, försöker jag låta henne synas. Hon är rädd för ljuset jag släpper in när jag öppnar dörren och hon gömmer sig i alla mörka vrår hon kommer åt. Kanske ska jag bara glänta väldigt lite på dörren? Så kanske kommer hon vågar sig ut snart.
Jag vill inte ha ett litet, ensamt barn inom mig.
Jag vill våga tänka mina tankar och veta att tankarna jag tänker är sanna - jag vill inte att mitt huvud ska rymma från sig självt längre. Jag vill vara ärlig mot mig själv.
Jag vill veta vad det innebär att ingå en gemenskap, en ärlig och sann sådan, med nära relationer. Men hur gör man för attt öppna ett inre som alltid har varit stängt tidigare? Hur ska jag kunna ingå i en ärlig och sann gemenskap när jag inte är van vid ärlighet, privatliv, svaghet och närgående tankegångar eller meningar?
..men jag vill lära mig. Jag vill lära mig att visa svaghet, visa ärlighet både för mig själv och andra, jag vill lära mig att vara privat och personlig. Jag vill våga vara nära andra människor, både mentalt och fysiskt.
Jag vill lära mig att våga.
Människovärde.
Här är jag. Tillbaka.
Mitt liv har kommit långt sedan jag sist skrev ner desa vardagliga, känsloladdade tankar som stormar i min själ. Mycket har hänt. Men jag lever, som synes, ännu. Och jag tror att jag förmodligen kommer leva ett tag till.
Hos psykologen försöker jag inse min persons egenvärde och jag lycka uppnå lite självrespekt.
Jag har respekt för mig själv.
Och jag har faktiskt ett alldeles eget värde.
Ett människovärde.
Det känns som en bra insikt. Jag vill inte låta människor behandla mig illa längre. Jag vill tycka om mig själv. Jag vill inte umgås med människor som inte respekterar mig, eller som inte behandlar mig väl. Detta verkar jag hittills ha kunnat upprätthålla, sedan jag insett mitt värde.
Dock har alla stunder en ljus och en mörk sida, så även denna. Jag har ett egenvärde. Jag behöver alltså inte alltid se till alla andras behov eller känslor hela tiden - för mina behov och känslor är också viktiga.
I tidigare inlägg dividerar jag kring mitt varande eller icke-varande, där jag menar att jag ska leva i (nu) 4,5 år till, för att skona mina yngre syskon från att bedrövas av en systers självmord och begravning.
Jag tror att jag kommer fortsätta ha deras känslor och behov i iakttagelse. Något annat vore att rymma och det är jag trött på.
Jag vill sluta rymma och istället bli bra. Min sjukdom är en kemisk obalans, men med rätt medicinering, med bra rutiner och med ett bra liv, så kommer depressionerna kanske bli svagare - eller i alla fall lättare att hantera.
Svårigheten i att hantera dem i nuläget tror jag handlar om en avsaknad av trygghet. Jag saknar en trygg punkt. Kanske kommer jag snart bli så pass trygg i mig själv, att jag kan tillåta en nära relation på riktigt. Då kommer mitt tomrum försvinna och jag kommer bli trygg.
Mitt liv har kommit långt sedan jag sist skrev ner desa vardagliga, känsloladdade tankar som stormar i min själ. Mycket har hänt. Men jag lever, som synes, ännu. Och jag tror att jag förmodligen kommer leva ett tag till.
Hos psykologen försöker jag inse min persons egenvärde och jag lycka uppnå lite självrespekt.
Jag har respekt för mig själv.
Och jag har faktiskt ett alldeles eget värde.
Ett människovärde.
Det betyder att jag, som människa, faktiskt är värt någonting.
Det känns som en bra insikt. Jag vill inte låta människor behandla mig illa längre. Jag vill tycka om mig själv. Jag vill inte umgås med människor som inte respekterar mig, eller som inte behandlar mig väl. Detta verkar jag hittills ha kunnat upprätthålla, sedan jag insett mitt värde.
Dock har alla stunder en ljus och en mörk sida, så även denna. Jag har ett egenvärde. Jag behöver alltså inte alltid se till alla andras behov eller känslor hela tiden - för mina behov och känslor är också viktiga.
I tidigare inlägg dividerar jag kring mitt varande eller icke-varande, där jag menar att jag ska leva i (nu) 4,5 år till, för att skona mina yngre syskon från att bedrövas av en systers självmord och begravning.
Men mina känslor är också viktiga.
Måste jag se till deras känslor när det gäller mitt eget liv? Mitt liv, och ingen annans?
Måste jag se till deras känslor när det gäller mitt eget liv? Mitt liv, och ingen annans?
Jag tror att jag kommer fortsätta ha deras känslor och behov i iakttagelse. Något annat vore att rymma och det är jag trött på.
Jag vill sluta rymma och istället bli bra. Min sjukdom är en kemisk obalans, men med rätt medicinering, med bra rutiner och med ett bra liv, så kommer depressionerna kanske bli svagare - eller i alla fall lättare att hantera.
Svårigheten i att hantera dem i nuläget tror jag handlar om en avsaknad av trygghet. Jag saknar en trygg punkt. Kanske kommer jag snart bli så pass trygg i mig själv, att jag kan tillåta en nära relation på riktigt. Då kommer mitt tomrum försvinna och jag kommer bli trygg.
