Du, igen.
Det var dumt, och jag visste om det.
Ett enkelt litet klick var allt som behövdes, för att så mycket skulle rasera.
Facebook, källan till all information. Där finns du.
Ditt äckel. Du vackra. Du våldtäktsman.
Din profilbild skvallrade om ditt vackra ansikte. Några albumbilder skvallrade om dig och din flickvän. Söta pussbilder. Bilder från nån resa. Ditt namn skvallrade om något annat. Pappa?
Det är orättvist.
Du har förstört mig, och jag fungerar fortfarande inte normalt.
..men du, du lever lyckligt och ditt liv fungerar. Ska du bli pappa?
Jag vet inte om mitt förhållande kommer att hålla, för jag klarar inte av sex. På grund av dig.
Jag tittat mig omkring när jag är utomhus, livrädd för att stöta på dig. För vad händer om du ser mig? Jag vill inte tillbaka till vad som fanns, jag vill inte få avskeds-självmords-sms och vara tvungen att höra av mig, lugna och avvärja dig, för att inte ha ett självmord på mitt samvete.
Jag önskar att jag slapp tänka på dig. Jag vill inte tänka på dig!
..men du har förstört mig.
Och somliga saker tar lång tid att reparera. (..andra saker går inte alls att reparera)
Skulle du våga?
Jag vet inte om jag hade vågat själv. Att längta bort och längta dit för att jag någonstans hoppas på någonting bättre, det kan jag göra.
..men att faktiskt göra det? Det är frågan.
Ibland hoppas jag att jag ska våga tänka mina självutplånande tankar för att faktiskt lära mig att hantera dem och få dem att försvinna. Övervinna genom att förstå, liksom.
Andra stunder hoppas jag att jag ska våga genomföra mina självutplånande tankar för att faktiskt försvinna. Men frågan är, om jag nånsin kommer låta det gå så långt.
..men att faktiskt göra det? Det är frågan.
Ibland hoppas jag att jag ska våga tänka mina självutplånande tankar för att faktiskt lära mig att hantera dem och få dem att försvinna. Övervinna genom att förstå, liksom.
Andra stunder hoppas jag att jag ska våga genomföra mina självutplånande tankar för att faktiskt försvinna. Men frågan är, om jag nånsin kommer låta det gå så långt.
Det är fel på mig.
Jag har en partner. Allt är nytt ännu och många gånger känns allting hoppfullt. Jag är positiv. ..men jag blir så trött i min själ, när medvetenheten om mig själv knackar på min själ och sticker hål på min glädje.
Det är fel på mig.
Kommer hon orka med mig? undrar jag. Och jag vet inte vad svaret är. Kanske förstår hon inte vad som finns i min själ, vad som viskas fram i mörkret när allting annat är stängt. När det otillgängliga blir tillgängligt. Då ser jag vad som finns. Jag ser alla mörka tankar och jag ser med klara ögon.
Det är fel på mig.
Och hur ska jag få henne att förstå, att det här är jag? Jag kan inte förändra den jag är. Ibland bubblar paniken upp inuti mig, som från ingenstans, och jag försöker undkomma faran. Det har sårat henne en gång, det kommer att såra henne igen.
Det är fel på mig.
Hur länge kommer hon att orka med mig? Vågar jag tro på kärleken som finns där, eller ska jag tro på min självkritik som dödar all lycka? Kommer hon att springa härifrån, inte orka längre, ge upp?
Eller är det jag, som kommer ge efter för paniken och självkritiken och bege mig tillbaka till min ensamma bubbla?
