Nytt år, nya tankar?
Snart nytt år, följer nya tankar med på köpet?
Nyårsafton är en uppblåst högtid, och ofta undrar jag om det är så mycket att fira egentligen. Men trots det - så älskar jag tillfället av att sätta en lyxig touch på en festkväll, både i kläder, dekorationer och mat. Det är en vacker kväll, egentligen, och det är ett vackert firande trots allt.
..men även om jag inte gillar att fira en så banal grej som att det kommer ett nytt år efter det förra (precis som det kommer en ny vecka efter några gånger i månaden) - så är det lätt att blicka tillbaka.
Vad gjorde jag år tvåtusentolv?
Vad hände i mitt liv? Hur mådde jag? Vad gav mig sorg? Vad glädjes jag åt? Vilka fanns i mitt liv, och vilka försvann ur mitt liv? Vad sysslade jag med? Det finns så många frågor man kan ställa. Och det här är väl en av få tillfällen, där man faktiskt kan få svar på alla frågor också.
Jag vet inte hur det kommer bli.
..men jag vet hur det har varit.
Juletid, familjetid?
Under julen är vi alla snälla. Vi ska vara glada allihop. Alla ska komma bra överens, och alla ska trivas. Vi ska umgås. Och vi ska tycka om det. Vi ska samtala, socialisera, kanske spela spel. Alla mår så bra. Vi är en så fin familj. Vi finns för varandra, vi har alltid varandra, blod är tjockare än vatten säger vi när vännerna sviker. Familjen. Vi är så glada, allihop.
..är vi?
Trivs vi ihop?
Orkar ni lyssna, vill ni höra om det svåra?
När jag var på sjukhus med ett fysiskt fel var alla där. Närvarande, antingen i telefonsamtal, blommor eller med faktiska besök. När jag fick min diagnos som psykiskt sjuk blev allting tyst. Ingen sa något. Var det skammen? Hur berättar man för släkten att ens dotter är psykiskt sjuk? Jag har alltid haft kontroll över mig själv. Men har man en psykisk sjukdom räknas man som En Galen Människa.
Jag bodde på annan ort, blev våldtagen i mitt hem och flyttade med två veckors varsel till ett annat hem. Jag skulle bara bo där i tre månader, sen flytta till annan stad. Jag flyttade ändå. Några månader senare gjorde jag en polisanmälan. Under alla månader var jag livrädd, skräckslagen, för att Han skulle dyka upp igen och överraska mig som han gjorde den fredagskvällen i februari.
Jag sa att jag var rädd för någon, jag sa att något otäckt hade hänt. Ni visste att något hänt. Ni frågade inte. Jag förmådde inte säga. För hade ni orkat lyssna? Eller hade ni stängt av hörseln en gång till? Låtsas som ingenting hänt. Jag förmådde inte säga. För ni hade inte velat lyssna.
Nu vet ni att jag polisanmält, haft kontakt med advokat, och sökt hemlig adress. Men ni vill inte veta. Ni vill inte höra.
Julen är en tid när alla är glada. När alla umgås. När alla trivs ihop.
Trivs ni med mig? Trivs jag med er? Familjekänsla, är sådant äkta, eller låtsas vi bara allting? Finns vi för varann? Vi pratar aldrig. Jag har försökt, men jag märker hur ni försvinner. Jobbigt samtalsämne, vill inte, låtsas inte höra, går iväg, pratar om annat så det försvinner.
Ni vet ingenting om mitt liv. Ni vet inget om den rädsla som fortfarande finns i mitt nervsystem, inget om känslan som finns kvar i kroppen långt efter att något vidrigt har hänt. Ni vet ingenting om mina tankar, min sorg och min ilska.
Ni har ingen aning.
Julen ska vara en vacker högtid, och det tycker jag att den är.
Men nu, såhär i efterhand, så känner jag mig fruktansvärt ensam.
Allt det vi har tillsammans, allt som vi låtsas om så fint - det är inte äkta.
..och jag mötte honom.
Är jag ledsen? Är jag arg? Är jag irriterad? Känner jag mig orättvist behandlad? Känner jag ilska och frustration? Kanske känner jag alltihop på en och samma gång. Kanske känner jag alltihop, så att det känns som om jag känner ingenting. Precis som om det slår bakut och blir tvärtom när man känner för mycket.
Det blir ingenting. Allt är slut, ingenting kommer att ske. Ingen förundersökning, inget förhör.
HAN fortsätter sitt vanliga liv med sin nya. Jag lämnas ensam med min rädsla och mina äckelkänslor.
..och jag mötte honom.
Han såg mig, och gick fram. Vi möttes. Chock. Jag var jätterädd. Skräckslagen. Folk runtomkring. "Jag vill inte ha med dig att göra" sa jag. Folk runtomkring. Han gick. Han gick! Och jag sprang. Hoppade på någon buss, hoppade på en annan, hoppade på bussen hem. Skräckslagen. Han får inte se var jag bor.
Jag flyttade ifrån den där äckliga lägenheten, mitt hem, där det hände. Förstår han att jag har flyttat? Kommer han att besöka den nya lägenheten?
Jag vill att mitt hem, min stad, ska vara en fristad. Något tryggt. ..men jag vet aldrig var han finns. Jag kan möta honom. Nu har jag mött honom en gång, det kommer att hända igen.
Tänk om det inte är folk runtomrking nästa gång?
Jag har sorg och ilska över vad som hänt - men jag har också sorg och ilska över att det inte händer något efteråt. Jag har anmält. Varför inte kalla in till förhör? Varför händer det ingenting? Varför verkar det som om jag är helt ensam i det här? ..som om jag ensam kämpar både emot honom och mot myndigheter. En ensam skräck.
Kanske bleknar allt med tiden.
Kanske komme det att hända igen.
