..och jag mötte honom.
Är jag ledsen? Är jag arg? Är jag irriterad? Känner jag mig orättvist behandlad? Känner jag ilska och frustration? Kanske känner jag alltihop på en och samma gång. Kanske känner jag alltihop, så att det känns som om jag känner ingenting. Precis som om det slår bakut och blir tvärtom när man känner för mycket.
Det blir ingenting. Allt är slut, ingenting kommer att ske. Ingen förundersökning, inget förhör.
HAN fortsätter sitt vanliga liv med sin nya. Jag lämnas ensam med min rädsla och mina äckelkänslor.
..och jag mötte honom.
Han såg mig, och gick fram. Vi möttes. Chock. Jag var jätterädd. Skräckslagen. Folk runtomkring. "Jag vill inte ha med dig att göra" sa jag. Folk runtomkring. Han gick. Han gick! Och jag sprang. Hoppade på någon buss, hoppade på en annan, hoppade på bussen hem. Skräckslagen. Han får inte se var jag bor.
Jag flyttade ifrån den där äckliga lägenheten, mitt hem, där det hände. Förstår han att jag har flyttat? Kommer han att besöka den nya lägenheten?
Jag vill att mitt hem, min stad, ska vara en fristad. Något tryggt. ..men jag vet aldrig var han finns. Jag kan möta honom. Nu har jag mött honom en gång, det kommer att hända igen.
Tänk om det inte är folk runtomrking nästa gång?
Jag har sorg och ilska över vad som hänt - men jag har också sorg och ilska över att det inte händer något efteråt. Jag har anmält. Varför inte kalla in till förhör? Varför händer det ingenting? Varför verkar det som om jag är helt ensam i det här? ..som om jag ensam kämpar både emot honom och mot myndigheter. En ensam skräck.
Kanske bleknar allt med tiden.
Kanske komme det att hända igen.
Kommentarer
Trackback
