Ibland lurar jag mig själv
Ibland lurar jag mig själv till att tro att jag är fri. Fri att vara mig själv, fri att veta vem jag är, fri från gamla minnen, fri från rädsla och fri från sorg. Andra stunder minns jag allt, eller i varje fall mycket. Tårar, blåmärken, hud mot hud i ovilja, rädsla och ensamhet utan att veta hur det ska upphävas.
Men någonstans tror jag att alla människor uppskattar att någon gång ibland, om så bara för ett ögonblick, att få glädjas i livet.
Men någonstans tror jag att alla människor uppskattar att någon gång ibland, om så bara för ett ögonblick, att få glädjas i livet.
För det måste ju vara det som är meningen när man lever ett liv?
Att få glädjas. Och känna sig fri.
Kommentarer
Trackback
