Det finns inget privat.
Just idag, och just nu, så vill jag dra mig ur.
Jag vill dra mig ur advokathysteri och försvinna ifrån trög eller obefintlig (men välbehövlig) polisrespons. Jag vill inte ha fler tankar på allt det jobbiga, jag vill inte tänka ut hur det var och tänka ut hur jag ska skriva ut mail utan skrivare eller kopiera behövliga papper.
Jag vill dra mig ur processen jag har startat upp, för just idag känns det som om det räckte med den dagen jag spenderade på en polisstation, gråtandes, framtvingandes alla hemska ord och tankar till en polis som knappade in allting bakom en skärm.
Just idag räcker det. Det var tillräckligt.
Jag vill inte prata mer med advokaten för att fixa alla papper hon behöver för att försöka starta upp en undersökning - förhör - rättagång? En undersökning kan vara bra, men ett förhör med berörd person skrämmer mig, tänk om han blir arg och letar upp vart jag bor, en rättegång är otänkbar.
Hur långt skulle det kunna gå?
Förmodligen inte långt alls.
..och vad kommer jag att ha kvar efteråt?
Jag hade nog bara haft kvar ett trasigt inre efteråt. Jag hade nog bara haft ännu fler skamkänslor, inte bara av hud-mot-hud-fyllt-av-rädsla, utan av allt som sägs och uttalas. Det finns mycket som är privat hos människor. Det finns sådant som man aldrig säger till andra människor - och det finns också sådant som man delar mellan fyra ögon, även om det inte är mindre privat för det.
Jag vill att mitt privata med Han ska försvinna, glömmas bort och suddas ut ur verkligheten.
Jag vill inte att mitt privata med Han ska vällas ut inför åhörare, poliser, advokat och andra. Inte heller vet jag hur jag skulle hantera det. Frågorna. Svaren. Oavsett vem det är riktat mot. Det känns privat. Hemligt. Jag vill inte. Finns inte, sudda bort!
..men hur gör man för att sudda bort sådant som finns? Sådant som kan bli till allmän kännedom? Går det att blunda och låtsas att jag drömmer eller måste jag inse att det inte går att vara privat i ett våldtäksfall?
Kommentarer
Trackback
