Jag vill glömma, allt, nu.

..men jag vet inte om det går. Eller ens om det är bra att glömma allt. Det är väl helt enkelt så, att det är nu jag har möjligheten. Att glömma. Allt.
 
Funderingarna över hur långt det kommer gå, och rädslan över att kräkas ut mitt privata innanmäte, har blivit obefintlig. Advokaten har ringt mig, och säger att polisen inte kommer att inleda någon förundersökning. Det kommer inte att bli något förhör, och det kommer inte heller att bli någon brottsrubricering.
Jag vet vad det var.
Och han som var med, vet vad han gjorde.
Kommer du bli ledsen nu? Känner du dig smutsig? frågade han mig efteråt. Jag hade inga ord att ge. Bara tomhet. Han vet vad han gjorde. Men det finns inga bevis.
 
Det finns inga bevis.
I ett par dagar har jag varit lättad över att ingenting kommer att hända. Lättad över att slippa riva upp gamla känslor genom att läsa gamla ord elektroniskt, jag behöver inte leta något-som-kan-likna-bevis i mailkonversationer. Jag var lättad över att slippa fundera över hur jag skulle klara av att släpa mig själv igenom rädsla och skam när jag väller ut mitt privata liv.
 
Nu är jag inte lättad längre.
 
 
Ingenting kommer att hända. Det finns inga bevis. Det blir ingen förundersökning.
 
Jag är dömd till mitt öde, där jag är rädd för människor i min närhet - det har hänt och det har hänt igen, det kan hända snart en gång till, där jag är rädd för vem som ringer på dörren - vågar jag öppna eller ska jag låtsas som om jag inte finns?, där jag är rädd för vem jag kan möta utomhus - är han här, ser han mig, kommer jag att se honom, vad gör jag om han är här, var finns närmsta flyktväg, hur tar jag mig härifrån?
 
Jag är så trött.
Mina mentala kugghjul slutar aldrig att rulla, oupphörligen rullar de i mitt inre. Tidigare rullade kugghjulen med funderingar och ovilja att lämna ut mig själv med skam och rädsla. Nu rullar kugghjulen, utslitna, trötta, segdragna, med vetskapen om att ingenting kommer att ske - jag är utlämnad till min egen rädsla och skam och kommer aldrig att glömma.
 
Det vore så mycket lättare att bara glömma.
Låtsas som om det inte finns.
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0