VansinnetsMotsatser

Mannen med Leendet var här idag. Under fyra timmars samtal hamnade vi i min säng. Sittandes. Och fortfarande samtalandes. Fast vi närmade oss varandra också och jag förhindrade inga små oskyldiga smekningar på händer, ben eller nacke.
Genom den där lilla närheten insåg jag hur utsvulten jag själv är på närhet. På fysisk kärlek och oskyldiga smekningar. Jag svälter efter kramar.
Jag hade inte (aldrig är ett så starkt ord) velat uttrycka en fysisk kärlek med nakenhet och svett tillsammans med Mannen med Leendet och jag förvånar mig själv när jag inser att min kärlek är stark för Långamannen.

Långamannen och jag har nästan bara nakenhet och svett. Ibland verkar det som det är enda anledningen till att vi ses, även om jag avskyr insikten om det.
Nu har jag gjort det igen.

Hur kan jag tillåta oskyldiga vackra smekningar och närhet från Mannen med Leendet - när jag älskar Långamannen?


Men jag tror att det är så. Annars hade jag inte blivit så svartsjuk som jag blir, så fort han umgås med vänner av motsatt kön. Vår gemensamma vandring längs skogsstigen är osäker och andra kommer snart att förstöra den.
Kanske blir stigen asfalterad.
Annars kommer den korsas av andra stigar, för att slutligen gå åt två olika håll.
Det som jag och Långamannen har i vår tvåsamhet är inte varaktigt. Och det gör mig sjuk av mörk svärta (även om jag är för stolt för att visa det).