VansinnetsMotsatser

Jag tänkte inleda med att skriva att idag är en sorgens dag. Men det vill jag inte skriva längre, för det stämmer inte. Dagen är full av vackert solsken och jag hör fågelkvitter leta sig in genom mitt öppna fönster.
Det verkar vara en vacker dag.
Alltså är det inte dagen det är något fel på.
Det är mig det är fel på.
Fast det är svårt det här, jag vet inte om jag vill kalla mig sorgsen, för mitt inre och min själ är alldeles tom. Som om den inte vill känna någonting alls, så tom är den.
Melankolisk?

Jaha.
Sådär säger wikipedia om melankoli. Jag tror det kan stämma. Men det låter för hemskt för att erkänna. För vem vill egentligen erkänna för andra och för sig själv att man är så misslyckad att det är en skam att leva? Att det kan vara så att man inte förtjänar livet. När allting känns hopplöst, misslyckat och tårfyllt. Ångestfyllt och hemskt.

Vid sådana stunder är det lätt att tänka på hur många mediciner som ligger och skräpar i medicinskåpet till ingen nytta. Kanske kan de komma till användning istället för att bara hamna i en apotekspåse för gamla mediciner?
Vad vet jag.