Svag eller självständig?
Kanske är jag fortfarande i manins värld. Annars så är jag faktiskt bara rastlös.
I nuläget vet jag tyvärr inte skillnaden på dessa. De senaste månaderna har rastlöshet varit underförstått som mani i min värld.
Kanske är det så? Kanske är det inte så? Kanske eller kanske inte.
Dagen med alla dess timmar har flugit iväg från mig. Jag talade med Långamannen i nästan en timme precis och inser att han värmer mitt hjärta bara genom sin röst på andra sidan teknologin. Jag saknar. Jag vill. Jag älskar.
Jag undrar om han vet. Vågar jag visa min svaghet tydligare än jag gör? Förstår han hur han värmer mitt köldskadade hjärta?
Samtidigt vänder jag mig från honom och blockerar värmande ord.
Jag tänker inte vara svag.
Jag kan utbyta nakenhet och svettig värme, men vågar jag ta emot varmhjärtade ord? Genast blir det besvärligt och jag riskerar att visa mig som en svag fågelunge med en hök som står över och inser mitt underläge.
Kanske är Långamannen en hök som ställer sig över fågelungen.
Kanske upplyfter han fågelungen och lär den flyga fritt.
Innan jag vet vilket, kommer jag inte riskera att hamna i ett underläge. Jag avskyr och äcklas av mina tidigare underlägen, mina tidigare fågelungeperspektiv, de gör mig blockerad från varma ord och gör att jag vill visa mig stark och självständig.
Jag vet inte om jag tror på tvåsamhet eller ensamhet. Nej, inte ensamhet. Självständighet.
Jag vill våga, jag vill visa, jag vill älska.
Men kan jag?
Vågar jag?
I nuläget vet jag tyvärr inte skillnaden på dessa. De senaste månaderna har rastlöshet varit underförstått som mani i min värld.
Kanske är det så? Kanske är det inte så? Kanske eller kanske inte.
Dagen med alla dess timmar har flugit iväg från mig. Jag talade med Långamannen i nästan en timme precis och inser att han värmer mitt hjärta bara genom sin röst på andra sidan teknologin. Jag saknar. Jag vill. Jag älskar.
Jag undrar om han vet. Vågar jag visa min svaghet tydligare än jag gör? Förstår han hur han värmer mitt köldskadade hjärta?
Samtidigt vänder jag mig från honom och blockerar värmande ord.
Jag tänker inte vara svag.
Jag kan utbyta nakenhet och svettig värme, men vågar jag ta emot varmhjärtade ord? Genast blir det besvärligt och jag riskerar att visa mig som en svag fågelunge med en hök som står över och inser mitt underläge.
Kanske är Långamannen en hök som ställer sig över fågelungen.
Kanske upplyfter han fågelungen och lär den flyga fritt.
Innan jag vet vilket, kommer jag inte riskera att hamna i ett underläge. Jag avskyr och äcklas av mina tidigare underlägen, mina tidigare fågelungeperspektiv, de gör mig blockerad från varma ord och gör att jag vill visa mig stark och självständig.
Jag vet inte om jag tror på tvåsamhet eller ensamhet. Nej, inte ensamhet. Självständighet.
Jag vill våga, jag vill visa, jag vill älska.
Men kan jag?
Vågar jag?
Kommentarer
Trackback
