Rädsla.

Jag är rädd. Jag är skiträdd för vad som kommer ske. Kommer att ske, eller kanske kommer att ske, förresten? Nej. Jag är säker på att det komme att ske.
Jag har varit hypomanisk större delen av året och har kort sagt, variit för mycket till och med för mig själv ibland.
Stundvis, har denna hypomani beblandat sig med motsatsen, nämligen:

depression
Största symtomet är nedstämdhet,
andra symtom är sömnrubbningar och ångest.

Och nu är jag rädd.
Rädd, för att min älskade kreativa hypomani skall gå emot mig och vändas till depression. Det är så sjukdomen fungerar. Bipolariteten. Motsatserna. Motsägelsen och motpolerna. Sjukdomen vänder sig mot mig och gör mig depressiv ibland.
Jag gillar min hypomani, den gör mig kreativ och kärleksfull.


De dagar hypomanin är blandat med sin motsats depression är farliga.
Jag undrar vad som är meningen med livet, om jag borde leva, eller nej, jag vill inte mer, ska jag göra något åt det? Kanske skall jag få allt det onda och jobbiga att försvinna för alltid.

Dessa dagar är hemska.
Tänker jag efter kan det ske att jag inser sjukdomens grepp om min strupe innan min hypomaniska sida letar sig fram till skåpet med alla mediciner

den maniska sidan gör mig impulsiv,
den depressiva sidan gör mig självmordsbenägen.

Jag skulle kunna be om kraft för kommande svåra tider och be om skydd, styrka och mod. Men jag är inte säker på att Gud lyssnar längre. För egentligen - vill människor, eller skaparen av människor, hålla psyksjuka vid liv?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0