VansinnetsMotsatser

Jag känner mig lugn. Väldigt lugn. Det känns riktigt skönt.
Jag gillar dessa dagar, eller stunder, när jag mestadels bara känner ett stort lugn. Det känns som att allting kommer lösa sig, så jag behöver inte bekymra mig eller tänka på det. Jag kan bara vara. Bara vara. Bara vara jag.

Det betyder att jag kan måla litegrann. Jag kan ta en promenad, jag kan umgås alldeles bekymmerlöst med en vän.
Fast då måste det vara en bra vän.
Förra veckan umgicks jag med en vän jag inte sett på länge. Hon klagade mycket. Hennes liv var jobbigt, för att hennes läkare inte lyssnade på vilken medicin hon ville ha. Dessutom har inte så mycket pengar. Det är också jobbigt. Det var väldigt mycket som var jobbigt i hennes liv, och det talades bara om henne.
Jag ska inte träffa min vän mer. Jag tycker hon är jobbig.

Jag gillar att vara lugn, även om det ligger lite ångest under ytan. Jag hoppas att den inte blir värre, men även om ångesten skulle eskalera anar jag att jag kan kontrollera detta.

Ofta fungerar det att "sova på saken" om man är obeslutsam inom något. Oftast. Fast inte alltid.

Jag tror att jag har bestämt mig nu.

Insikt 1:
Det är väldigt mycket människor där, mycket ljud, mycket liv - jag kommer aldrig kunna dra mig undan om jag behöver det.

Insikt 2:
En hel helgs festande? Nej, nej, det är dömt att misslyckas - jag kommer med all säkerhet falla neråt i mörkret ordentligt efter en sådan helg...

Insikt 3:
Jag är trots allt sjukskriven, av en anledning. Denna anledning kallas depression, jag har precis fått insatt medicin, vilket gör att jag är både uppåt och neråt samtidigt - och alltså inte alls stabil.


Det kanske blir jättetråkigt - men jag stannar hemma. Det blir absolut bäst så, jag ska bara inse det helt och hållet och lita på att mina tre insikter ovanför faktiskt stämmer.
Min hypomani vill att jag skall iväg, träffa massor av människor och göra jättemycket roligt, festa, prata, skratta, hångla - samtidigt som min depressiva sida helst vill stanna hemma, måla, tänka, vandra, cykla - för att inte rymma från jobbiga tankar utan istället lära mig hantera dem.
Den här gången måste jag lyssna på min depressiva sida. Jag vill inte rymma.

..så är det festivalvecka.
På fredag ringer klockan in för festligheter även för mig.

Detta är tanken:
åka dit fredagkväll, med sovsäck och alkohol i ryggsäcken, festa, supa, dricka hela helgen för att vända hemåt under söndagen till min lägenhet som andas ångest och depressivitet.

Är detta en bra idé?

Skall jag strunta i det helt och hållet?

Ska jag vara där, men inte dricka?

Är det värt att bli depressiv på grund av en helgs festande? Tyvärr har jag inte svaret på frågan, jag har endast ett mixat sinne som dels ber mig tänka efter ordentligt (klarar jag det verkligen, tänk om jag bryter ihop på plats), och som dels skriker ut sin vilja att vara social, att skratta och vara glad (glädje känner jag som allra mest i samspråk med andra människor).

Är detta en bra idé?

Och mina mediciner - dessa går icke hand-i-hand med alkohol. Seroquel, Atarax, Sertralin. Puh. Så vad göra? Sänka medicindosen, för helt utan den kan jag inte vara, det tycks aldrig lyckas så bra som jag vill, så dricka måttligt med en sänkt medicindos? På eget bevåg, självfallet.


Detta tål att tänkas på.
Mediciner, psykisk (o)hälsa och alkohol lyckas inte alltid hålla sams. Fast å andra sidan ogillar jag tanken på att inte göra som jag vill, tanken på att vara instängd och fastlåst i en värld av rutiner, mediciner och anpassning till sjukdom.

Som synes, så är jag inte inlagd. Mitt sinne bedömdes inte vara alltför farligt, jag bedömdes inte vara som värst. Det är skönt att veta - jag tror nämligen inte heller att jag är vid mitt allra mörkaste sinne.

Nu har jag fått anti-depressiv medicin ännu en gång. Det är en speciell grej att gå på sådana när man är bipolär - de har nämligen en tendens att bara efter ett fåtal dagar skjutsa en upp-upp-uppåt all världens höjder! ..och jag är på väg ditåt.


Jag är rastlös, glad, ledsen, full av tårar, full av skratt, orkeslös och utan energi, full av skaparglädje och längtan efter att lära mig nytt, möta människor, men samtidigt längtan efter att stänga in mig i mörker, sova-sova-sova och aldrig komma ut igen, men jag vill jobba med något meningsfullt och ...

Det är förmodligen ingen märklig företeelse att jag är trött.




Dessutom, så har jag bestämt mig.
Jag vill inte leva. Jag känner mig färdiglevd och ganska klar med livet. Jag kan inte se mig själv bli gammal. Men jag kommer inte att försvinna ännu.

Jag skall vänta, ett par år, tills mina syskon är äldre och hela familjen, alla vänner och släkten vet att jag älskar dem - jag vill inte att någon anklagar sig själv för min död.

Med denna vetskapen i mitt sinne, finner jag ett relativt stort lugn i tillvaron. Det känns okej. Livet är ganska okej, faller jag över konflikter eller situationer som tycks omöjliga att klura ut - då vet jag, att jag kommer slippa det senare. Kanske kommer detta göra det ganska mycket lättare under den levnadstid jag har kvar?

Kommer jag leva tills jag fyller trettio?

Tiden får utvisa vad som sker, min själ ligger blottad och väntar på slagen som kommer falla. Jag väntar på det iskalla, stormande eldhavets återkomst. Men samtidigt, så vet jag. Jag vet. Jag kommer att slippa undan. Inte ännu - men kanske om ungefär tre år? Eller om fem år? Jag vet inte när. Men inte än.

Jag gör faktiskt inte det. Frågar någon hur det är säger jag att det är skit. Jag ser att det är dåligt. Kanske lägger jag till att jag inte vill prata om det just då, det är inte alltid det lämpar sig, men det är säkert bra att jag säger. Tror jag.

Jag har försökt få tag på psyk sedan i måndags. Idag fick jag tala med A, denna underbara sköterska som alltid verkar veta hur man ska hantera situationer.
Jag skall dit, på nästa lediga tid. Det är imorgon förmiddag och tiden känns otroligt lång tills dess.. Hemskt lång.

Jag vill inte bli inlagd.
Fast kanske är det vad som är bäst. Jag vet inte. Jag behöver mediciner som plockar upp mig ur mörkret. Det enda jag kan göra, är att avvakta och se vad som sker. Det är en äcklig, stickande, mörk och skärande väntan. Jag kommer inte orka jobba. Men får jag bli sjukskriven för en sådan här sak, eller kräver jag då för mycket?

Jag vet inte vad som sker.
Jag vet bara, att jag egentligen inte vill ta livet av mig. Men det känns lite som den enda utvägen ur all ångest och skit.
A ville inte att jag skulle vara ensam. Min fina vän E var här tidigare, men behövde gå. H svarar inte på mitt sms. Jag vill inte belasta andra. Men jag kanske kan klara mig själv. Det känns så. Ångesten har lagt sig, i alla fall den värsta.

Nu kan jag bara vänta, tills imorgon förmiddag.
Väntan är lång. Men jag vill faktiskt klara det.

Vad innebär det att ha självmords-insikt? Jag tror jag uppnår något sådant sådär emellanåt.

Just nu:
Jag är depressiv.

I dessa stunder av depressivitet vill jag ganska ofta ta livet av mig. Jag bara konstaterar fakta. Jag anser att jag inte tillför någonting, utan mestadels bara är ivägen för andra människor. Dessutom förstår jag att jag, i min sjukdom, alltid kommer återvända till mina depressiva självmordstankar.

Insikt 1:
Jag är depressiv, kommer vara depressiv till och från hela livet, och jag vill dö.
Varför då inte dö?
Det finns människor som vill leva, om alla som vill dö skulle dö,
får de levnadsglada människorna bättre livsvillkor.

Insikt 2:
Det enda som håller mig vid liv just nu och just idag = mitt samvete.
Jag vill inte låta min familj uppleva mitt självmord och anklaga sig själv för detta, jag vill skona dem.
Så, om jag alltså bara hade sluppit undan mitt samvete, så skulle jag kunna dö utan problem.

Insikt 3:
Det är för jävla lätt att dölja hur djupt deprimerad en människa kan vara.
Kanske förstår människor att jag är lite deppig, lite nedstämd - men jag tror inte de har en aning om hur djupt det egentligen är.
Alltså ingen som försöker hindra mig.




Ann heberlein skriver i sin bok att hon gradvis försöker bryta sig loss från allting som håller henne kvar. Hon bryter sig loss från jobb, från vänner, från intressen, från kärlek och från familj. Familjen och hennes barn är svårast.
Kanske är det därför familjen är det enda som hindrar mig i mitt samvete.
Annars, så tror jag att jag gör likadant. Det är så lätt att säga upp jobb, sluta skolan, säga upp lägenhet, bekantskap och allting. Flytta långt, långt bort och slippa allting.
Vara ensam - och kunna dö.
Punkt.

Jag blir så trött. Och energilös.
Jag är oändligt depressiv somliga dagar, och det är svårt. Det är svårt, för jag vet att jag kommer vända tillbaka till det alltid. Alltidalltidalltid kommer mitt mörker finnas kvar. Mitt mörka jag. Mitt kladdigt äckliga-stickande-klistrande äckeljag.

Vad är det då jag lever för?

Är det bara en tidsfråga innan sjukdomen tar kål på mig?

Kan jag övervinna det depressiva?

Med tanke på min familj, så vill jag inte dö nu. Jag hade velat försvinna, utplånas från jordens yta och inte existera längre. Men jag tänker inte göra så, det vore alldeles för hemskt att låta familjen städa ur lägenheten med alla mina saker.
Jag blir rädd för vad som kan ske när jag en dag flyttar. då står hela lägenheten i lådor och om jag blir depressiv är tillfället optimalt. De slipper städa ur sin döda dotters lägenhet, utan bara ta lådorna, och ... nej, det blir ju fortfarande hemskt.

Jag kommer inte undan:

Det kan hjälpa att vara social. Ibland. En stund.
Därför skall jag ta en livlina och ringa en vän.

Någonstans inom mig förstår jag att det är sjukdomen som sätter tankarna i mig, men det gör dem inte lättare att känna. Kanske lite lättare att hantera. Men jag vill fortfarande inte leva.
Ann Heberlein skrev i sin bok att det är en dödlig sjuksom, alltså att vara bipolär. Jag förstår precis vad hon menar.
Jag vill inte mer. Jag vill inte. Jag har skola, vänner, måsten och tvång och sådant jag borde, men jag vill inte. Jag vill verkligen inte, för jag känner mig tom och innehållslös, och


, därför borde det inte vara rimligt att leva. Jag borde helt enkelt inte förtjäna att leva. Jag tänker logga ut och fundera allvarligt över detta. Det känns hemskt att återvända till depressiva tankar hela livet, det känns alldeles hopplöst. Jag vill det inte. Jag kommer alltid vilja ta livet av mig, inte finna någon mening med tillvaron eller känna att jag förtjänar att dö.
Jag ska fundera allvarigt över det här.

Jag har varit så lugn, att jag nästan undrar om jag har en diagnos. Kanske allt är över nu, för ett tag i alla fall, tänkte jag.
Idag inser jag att jag egentligen hade fel.
Jag har tagit medicinerna som jag ska, (jag brukar aldrig slarva, bara kanske glömma bort dem och ta dem nån timme senare ibland), men trots att jag tycker att jag har gjort allting bra, så har jag ångest. Den kryper under huden och får mig att vilja andas oregelbundet. Eller kanske helst av allt, inte andas alls.

När ångesten griper tag i mig såhär, brukar ja bli depressiv. Bara för att ångesten är så jobbig och jag helst av allt vill slippa det där iskalla, stormande eldhavet inombords. Jag vill slippa de kladdiga taggarna som sticker min hud och de där klorna som river djupa sår inuti mina lungor.
Jag vill bara slippa.
Jag vill inte mera nu.



Ibland undrar jag om Gud verkligen finns, ganska ofta ställer jag mig själv den frågan, för jag tycker att han liksom gömmer sig för mig, är blockerad ur mitt sinne. Kanske är det jag själv som blockerar mig från Gud så att han inte kommer fram, jag vet inte, jag vet verkligen inte, jag blir bara arg på Gud för att jag inte finner den där rogivande tryggheten i tron.
Jag blir arg på Gud. Fast ibland kan det kännas bra att vara arg också, man kan inte bara vara tacksam eller be om förlåtelse till en gud - man måste kunna skälla på Gud också.



Jag förstår kanske varför all ångesten kom över mig idag, för jag har gjort så väldigt mycket de senaste dagarna och inte riktigt hunnit med det jag skulle.


Mina vänner drar i mig hit och dit, och ja, jag träffar dem inte alltid så ofta, och det vore kul att se dem igen, så jag måste och jag går dit, och allting blir fel, men det visar jag inte, men allting blir fel bara för att jag inte varit ensam, ensam, ensam på en halv evighet och därför får jag ångest, ångest, ångest.
Det är inte heller bara vännerna, för det är skolan, familjen, och allt möjligt annat också. Saker som hänger över mig, som jag borde, som jag måste och som jag behöver. Nej, nej, nej. Jag vill inte. Jag vill inte.
Men jag måste. Jag måste.
Jag vet att jag måste, och därför så ska jag. Så enkelt är det.
Det gör ont i min själ när jag tittar på klockan och ser att jag bara har tre timmar kvar hemma själv innan jag ska iväg, iväg, iväg och inte komma hem på länge. Inte vara själv.

Jag är ensam mycket den här veckan. Det är hemmastudier från skolan.
Jag tror det är bra för mig att vara hemma själv, mest för att det skrämmer mig. Är jag ensam en hel dag eller så, då kan jag ibland tappa verklighetsuppfattningen. Det är läskigt och skrämmande, dessutom farligt - jag har fått för mig att det kan leda till psykos.


Solen är vacker därute. Jag ska egentligen till vårdcentralen och lämna in ett prov, men jag vet inte om jag vill ännu. Jag gillade inte den läkaren jag kom till, han är verkligen en översittare som gillar att se ner på människor. Maktgalna idiotiska gubbjävel.

Fast å andra sidan, så är det något fel som jag inte vet vad det är, och det borde jag lämna prov för. Även om det mycket väl kan vara så, att det kan gå över av sig själv.
Äsch... Jag är trött på provtagningar och läkare-som-inte-borde-arbeta-med-människor-överhuvudtaget, men kanske måste jag dit ändå. Usch.
Jag känner mig arg på hela situationen, men inser likväl att jag knappast kan göra något åt den heller.

Allt det där jobbiga och sorgsna försvann och min dag har rullat på med massor av aktivitet. Några motgångar - men många framsteg!
Dessutom har jag tänkt.

Igår var mitt hjärta krossat och trasigt.
Idag har jag en underbar vän i min närhet.

Det är samma människa, men jag ser med andra ögon. Tidigare har jag inte vetat var vi har stått, men nu vet jag. Vi är vänner. Vi är underbara vänner - och det är viktigare än allting annat. Den närheten och det vi delar med varandra är unikt och jag skulle inte velat byta ut det med någonting annat.

Insikt... Insikt är något underbart.
Blandat med hypomani blir det euforiskt.

För trots mitt lugna inre, är jag full av aktivitet. Mitt lugn kommer från vetskapen om min underbara vän, jag vet nu, och slipper lägga energi på att undra vad vi är. Så lite hypomanisk är jag nog allt. Men i nuläget gör det mig ingenting.

Jag har gjort vad jag kunnat för att ha en bra morgon - jag ställde alarmklockan så att jag inte skulle sova för länge, eftersom det kan trigga igång depressivitet, jag fixade en bra och stadig frukost, vilket jag tror är det bästa sättet att starta en dag med, jag startade dagen med en varm dusch.
Jag vet inte vad mer jag hade kunnat göra.

Jag kände ångesten krypa under huden på mig, kladdig, brinnande och äcklig. Den brukar inte hälsa på mig såhär tidigt, vilket gjorde mig förvånad. Jag tog atarax och väntade på inverkan av denna medicin.
Samtidigt känner jag mig äcklad. Äcklad över maten jag ätit - knäckebröd med sallad, i princip. Det känns äckligt, jag känner hur maten gör mig tjock.

Tankarna snurrar.
Ska det inte vara bra att äta frukost, eller mat överhuvudtaget?

Ibland förstår jag mig inte på mina egna tankar. Jag känner mig så sorgsen. Så ledsen.
Självklart händer det mycket i mitt liv - morfar är död, mitt hjärta är krossat, vardagen är stressig. . .

Kanske är det så att jag inte riktigt orkar längre?
Jag vet inte vad jag skall tänka.


Varför är jag så sorgsen?

Mitt hjärta är krossat, brustet och trasigt.
Mina tårar brinner bakom ögonlocken, men min sorg är för stark för att låta dem ta sig ut. Jag känner mig bara tom. Tom, och likgiltig.


Jag känner mig besudlad, som har gett min kropp så länge åt Långamannen, utan att jag insett att han inte vill mer än så. Mina ögon är visserligen blå, men aldrig att jag trodde mig vara så naiv. Jag känner mig korkad, hemsk, ful, äcklig, besudlad. Och likgiltig, tom och ledsen. Sorgsen.


Jag tänker mig att det kommer gå bra med människor här omkring mig. På så sätt riskerar jag inte att göra impulsiva dumheter som äventyrar med mitt levande liv.

För jag känner det inuti mig, att det hade kunnat bli så, i mitt sorgefulla, impulsiva sinne.
Det är inte alla dagar som jag kan lita på mig själv, och detta är absolut en sådan dag.

Jag frågar mig själv om jag verkligen vill leva, eller om jag ska lyckas avsluta allt det där hemska och glida iväg in i  en underbar dimma och försvinna...



Jag sitter i en ensam lägenhet med tung luft och skräck om nätterna. De senaste två dagarna har skräcken infunnit sig i alla fall. Jag känner mig iakttagen av Någon. Någon, som jag inte kan se.
Denna Någon tänker inte som vanliga människor, utan är ångestfylld, aggressiv och ologisk i tankarna. Samtidigt förmedlar Någon en förvrängd version av omtanke och familjeband. Som om Någon vill se att allting är väl.

Det kanske bara är jag som inbillar mig.

Min morfar var psykiskt sjuk, och illa däran. Han var svår att umgås med och de sista åren möttes vi inte alls. Han ringer ibland, men han tänker inte som andra människor. Han är sjuk.
Han lever i en hemsk värld, en hemsk värld som hans eget huvud har skapat åt honom. Denna världen gör honom paranoid, misstänksam, aggressiv och ångestfylld.

Jag tror att morfar har hälsat på mig.

Kanske ville han säga adjö. Jag tror det. Jag tror att morfar innerst inne älskade mig. Och sin dotter. Han visste nog bara inte hur han skulle visa det. När han nu har visat sig som Någon, tror jag att han har velat säga adjö innan han far iväg, för att han älskar. Han vill se att allt går väl.


Farfar har hälsat på mig förut. Farfar skrek i den tomma, tysta luften efter förståelse, och först när jag förstod att det var farfar som stod framför mig utan att synas, så lade sig den skrikande tystnaden efter förståelse. För jag förstod.
Jag var glad att farfar hälsade på. Han såg mig, innan han vandrade vidare.


Därför tror jag att det har varit morfar den här gången.
Jag har varit rädd för denna Någon, som kan vara morfar, just för att jag inte förstått mig på honom. Han har inte fungerat som en vanlig människa, utan förmedlat starka känslor av ångest, misstänksamhet och aggression - men samtidigt nyfikenhet och en förvrängd version av omtänksamhet.

NEJ. Kärlek är hemskt och smärtsamt. Jag är kär, kär, kär i en man som inte är lika kär och galen. Han umgås med andra, som vänner, men har också en annan, som han visar utåt. Jag är hemlig. Jag är hemlig i omgivningen och ingen alls vet om min kärlek. Detta är ohållbart.
Men jag vet inte, inte, inte hur jag skall förbättra situationen. Hur ska jag kunna avbryta vad vi har när jag möter honom varje dag? Det är alldeles för svårt, jag kommer se honom med andra varje dag - och jag blir svartsjuk. Jag vill det inte, men ajg blir svartsjuk som fan. Detta är ohållbart.
Jag vet inte vad han vill.

Menar han det, när han säger att han saknar mig?

När han säger att han älskar doften av min hud?

Kommer han göra slut med den andra, som han vet att han borde, som han säger att han vill?

Om han gör det, kommer han vilja ha mig mer än bara hemlig?


Detta är ohållbart. Jag vill inte visa mig svag. Jag vill inte visa mig svartsjuk. Jag vill inte visa mig sårad.
Jag vill ha honom. Jag älskar att ligga på hans arm när jag somna, att fingra på hans hud.

Jag vill fortsätta precis som jag gör. Fast ändå inte. Situationen är ohållbar och den får mig att vilja försvinna för alltid när jag ser honom med andra, men jag måste fortsätta situationen precis som jag gör, annars får jag honom inte alls.

Jag vill känna mig död. Vad nu det innebär, att känna sig död, det vet jag inte, men det verkar bara en skön grej.
Jag är trött. Jag är så otroligt trött och vet inte hur mycket jag klarar av längre, jag orkar liksom inte mer. Det händer för mycket runt omkring och jag önskar att allting skulle försvinna, det är något jag önskar mer än allting annat.

Jag vet inte. Ofta tänker jag att det är något hemskt. Förut tänkte jag att man vid självmord gav upp, och inte tog sin chans till livet, för dö ska vi alla göra förr eller senare, så då kan man lika bra leva enda tills man dö på riktigt, utan att döda sig själv.
Nu vet jag inte. Om jag inte vill leva, och känner att jag inte heller tillför något vettigt till min omgivning - varför ska jag då hålla kvar i ett liv? Varför ska jag inte försvinna, om jag vill det?

Måste jag stanna kvar?

Skolans vardag bjuder på stress och ostrukturerat schema. Det är jobbigt. Det är verkligen jobbigt. Jag hatar stress mer än allting annat, och jag blir ännu mer stressad av att inte ha något kontroll eller ens lite, lite struktur i min vardag. Jag anser detta vara ohållbart. Det får mig att vilka försvinna, ganska mycket.

Krossa ett glas, ta en kniv, ett rakblad, ja vad som helst, och trasa sönder armarnas inre.
Det var längesen sist men världen blir så stilla, omtöcknad och luddig i kanterna när blod försvinner ifrån kroppen. Kanske blir det pluspoäng och jag försvinner helt dessutom, det vet man aldrig. Det vore lätt, så lätt, men ack så skönt, att försvinna, driva bort, som på en liten flotte ute på ett oändligt hav. Just så tror jag att det är, en liten och nästan osynlig flotte ute på ett oändligt hav, vått av vatten blandat med blod som lämnar kroppen.

Fast blod blir kladdigt. Lite äckligt. Och jag vill inte bli äckligare än vad jag redan känner mig som, oavsett om jag lever eller är död. Jag vill vara ett vackert lik, konstigt nog. Egentligen borde jag kanske inte bry mig alls.


Men varför skära och trasa fram blod, varför inte all den där medicinen som bara ligger och skräpar? Massor av atarax, Seroquel, säkerligen några Sertralin och Diklofenak mot värken blandat med andra tabletter som finns i skåpet. Kanske har jag inte tillräckligt, men tillsammans med en del alkohol kan jag blanda mig världens bästa drink, på sådant som gör mig stilla, lugn, slö och kanske död. Död, på ett lugnt sätt.
Kanske kan jag till och med vandra ut i en sjö i närheten, eller ta mig till havet. Jag älskar havet eller vatten överhuvudtaget, det är något stillsamt och vackert. Går jag dessutom ut i vattnet någonstans där jag hittas snabbt, hinner liket inte bli uppsvällt av allt vatten - och jag blir ett vackert lik. Jag har en svart vacker långklänning. Tillsammans med mina fina skor. Bruna och nyputsade.

Fast det kräver förberedelse. Jag har ingen alkohol. Och att ta alla mediciner och chansa vore dumt, i så fall riskerar jag att möjligheten tas ifrån mig. Kanske låter de mig inte ha lika många mediciner hemma till nästa gång.


Dessutom vill jag förbereda mer. Jag vill inte att min familj skall behöva åka till staden de inte bor i, endast för att städa undan i min lägenhet. Rensa mitt dödsbo.
Istället borde jag försöka bli av med allt onödigt här, och packa ner det mesta andra i lådor. Då blir det enkelt för dem. Jag kanske till och med kan be någon annan (per brev, så kommer det fram efter min död) i samma stad att hjälpas åt med sortering och utrensning av dödsboet.

Jag känner mig smutsig. Besudlad och använd. Liksom äcklig.
Samtidigt är jag arg. Så jävla arg.

Långeman har smittat mig. Han har smittat mig med klamydia. Jag har aldrig aldrig aldrig haft något sådant förut. Aldrig någonsin.
Men nu har han smittat mig.
Samtidigt så umgås han djävulskt mycket med någon annan. Någon annan än mig. Och det gör ont. Det känns så hemskt inuti mig att jag tror jag kommer gå sönder.
Vill han inte ha mig?
Tänk om han hellre vill ha henne.
Vad fan betydde jag?
Jag vill inte tänka att jag inte har betytt någonting, vi har ändå något. Jag önskar bara att jag visste vad.

Vi har en otrolig vänskap och talar om mycket. Vi har båda haft tidigare liv, som nu behöver bearbetas. Eller i alla fall så behöver vi båda lära oss tala om dem. Våga tala.

Sen har vi sex. Jepps - vi knullar. I princip alltid när vi ses.
Jag gillar att ha sex med honom - han gillar att ha sex med mig.

Men utåt sett - vad har vi då?
Betyder jag ingenting?
Tänker han bara slänga bort mig, som om ingenting?

Jag tycker så mycket om honom att det gör ont.
Det känns så hemskt när han är för nära andra, att det gör ont.
Han har smittat mig med klamydia. Det gör inte ont. Jag blir arg.