Pang boom krasch
Ner i mörkret. Med envisa, klibbigt stickande ångesttrådar, starka ångestarmar, som håller mig kvar, som trycker ner mig. Jag famlar mig fram och försöker hitta ... vad försöker jag hitta? En väg ut eller en väg fram? Jag vet inte längre.
Jag var uppe, jag var levande och lite elektrisk, jag stressade för mycket på jobbet, men positiv stress är väl bra stress? Jag älskar ju mitt jobb. Men sen, det blev för mycket, och det försvann inte trots att jag försökte få det att försvinna. Och sen...
Pang - boom - krasch
Rakt in. I väggen. Igen.
Jag har varit här förut. Men likväl känns allting nytt. Mörkret efter insikten. Nattsvart. Universums-galax-svart. Beckmörkt. En hel vecka. Utan mänsklig kontakt. Något samtal med jobb, annars bara ensamhet, mörker, tårar, ångest-ångest-ångest och apati.
Sedan långsamt framåt. Ut en gång om dagen. Människor. Solljus. En kort stund varje dag. Någon enstaka vän.
Sedan hela sommaren i sjukskrivning, med bara mig själv att bry mig om, med fina vänner, varma dagar och solsken. Ångest bakom hörnet. Mörker som jag låtsas inte finns.
Sedan tillbaka på halvtid på jobbet. Men fungerar det egentligen? Jag sjunker, sjunker, sjunker... neråt.
Ska jag leva eller ska jag dö?
Hur tar jag livet av mig?
Hur kombinerar jag olika metoder för att inte misslyckas?
Hur skonar jag min omgivning från att hitta mig?
Ska jag skriva testamente och om begravning?
Tankarna snurrar. Alltid.
Lugnande.
Jag besökte en läkare. En psyk-doktor. Som skickade mig till psykakuten. I många timmar satt jag där, i ett litet väntrum tillsammans med några få andra. I många timmar, med bara mina tankar.
Berättade jag verkligen för läkaren att jag inte mår bra?
Berättade jag verkligen om mina självmordsplaner?
Varför?
I väntrumment tänkte jag. Mycket. Varför berättade jag? Varför var jag ärlig? Vill jag leva? Vill jag dö? Jag är alldeles för orkeslös i min depression för att springa härifrån. Mina tankar rullar långsamt, långsamt framåt.
Vill jag fråntas möjligheten? Skrämmande tanke. Eller?
Är det inte ganska skönt att slippa ansvaret av att ta beslutet?
Här på akuten, eller avdelningen om jag blir inlagd, bestämmer andra. Jag slipper tänka. Så skönt. Jag kan bara få en säng och sova. Sova och gråta. Det är allt jag vill.
I sista stund åkte jag hem. De ville lägga in mig. Men jag ville åka hem. Sova i min egen säng. Gråta i mitt eget hem. Vara ensam och själv. Inte ensam bland främlingar på en avdelning.
Nu är jag hemma.
Sjukskriven, igen.
Vad ska jag göra? Vill jag leva? Eller vad ska jag göra av min tid?
En vän sa att jag behöver mål. Något att sträva efter. Men vad skulle det vara?
Har jag tappat bort mig själv?
Vårsol och glädje.
Vädret är vackert och soligt, det känns underbart att våren äntligen är här! Jag mår fint. Jag cyklar genom staden, och jag ler åt det vackra jag ser. När jag är glad och ser något fint, så ler jag för mig själv. Jag har aldrig förstått det där med att man måste se så allvarlig ut om man är ensam. Jag ler. Delad glädje är dubbel glädje? Jag blir i alla fall glad om jag ser någon annan le. Glädjen liksom sprider sig genom människor på det sättet.
Det känns helt underbart att vara glad.
Jag känner mig lycklig.
Livet är underbart.
Dessutom, så är det fantastiskt att cykla!
Jag vill känna
Jag vill känna dig, eller någon, vara nära.
Ni vet, närhet. Det är allt. Jag saknar att ha en annan människa nära mig. En kram? Två kramar. Eller kanske tre. Eller att sova bredvid någon annan, och sova riktigt nära. Fysisk närhet. Beröring. Det är allt.
Det där med kärlek.
Funkar det? Egentligen?
Det finns där för alla.
Ett tusen fjärilar i magen och ett fånigt leende. Tron om att det bara finns två människor i hela världen. Inget annat verkar viktigt.
Men det där med kärlek.
Funkar det? Egentligen?
Det blir så alltid.
Brustna hjärtan, spruckna löften, tårar och bråk. Två viljor som inte går att förena.
Funkar det? Egentligen?
Livet går vidare.
Livet är vackert, solen är fin, luften ger mig energi, allting går bra.
Tänk, vad lite sol och värme kan förändra tillvaron. Livet känns bra. Jag trivs. Allt går fint. Jag mår fint. Jag älskar mitt liv.
Jag är ensam igen, fast ändå inte.
Jag blev trött på att fundera över om hon ville, eller om jag ville. Istället försvann allt vi hade. Och det känns bra.
Hela historien har fått mig att inse att jag är ett renoveringsobjekt.
Ej lämplig för förhållande.
För skadad, behöver reperation. Behöver lagas.
Kommer jag nånsin bli hel?
Kommer jag nånsin att fungera normalt i en relation?
Jag vet inte.
Men det gör mig ingenting.
Livet känns bra. Jag trivs. Allt går fint.
Just nu är jag nöjd.
Vill du? Vill jag?
Vill du?
Vill jag?
Någonting håller oss samman. Ännu.
Ibland tror jag att det spricker, att det inte går längre. Att det som är vi är ingenting.
Sen träffar jag dig.
Någonting håller oss samman. Ännu.
Många är stunderna då jag tänker att det snart inte är vi, att begreppet vi snart är ingenting och totalt obefintligt.
Andra stunder ser jag dig och tänker att jag försöker ett litet tag till.
Kommer det att hålla?
Jag tror det inte.
Jag tror det inte.
Men någonting håller oss samman. Ännu.
Vill du?
Vill jag?
Vi talar aldrig allvar, ditt skal är hårt och jag släpps inte in. Men sist så glimtade någonting till och jag fick kika in. Litegrann. Kommer du nånsin att släppa in mig? Låt mig se din inre kärna, jag ska inte stjäla den, jag ska inte missbruka. Jag ska respektera. Jag ska älska. Men låt mig se. Berätta inte allt om dig direkt, ta det i din egen takt. Men låt mig se din inre kärna, visa mig vem du är, din personlighet och livsglöd. Jag ska inte missbruka. Jag kommer respektera. Jag kommer att älska.
..men jag förstår dig så väl. Relationer spricker och människor skiljs åt. Hur många gånger har du öppnat dig, och fått känna smärtan när någon sviker? Kanske inte många gånger, kanske gjorde det tillräckligt ont ändå. Att våga. Det är svårt. Att våga, och att våga visa, att våga vara. Att våga finnas som den du är. Det är svårt att lyckas med, övervinna rädsla, om jag inte kan garatera dig att jag stannar för alltid.
Och det kan jag inte säga.
Vill du?
Vill jag?
Du och jag är vi.
Det är du och jag,
men vad är det vi har?
Jag undrar om jag känner dig. Jag tvekar, och tror det inte. Du släpper inte in mig.
Vi pratar inte. Aldrig allvar. Aldrig seriöst.
Vi har problem, som alla har i alla relationer, och jag undrar om du nånsin kommer att våga prata med mig. Du vet, du vet, du vet, men vågar du lyssna?
Och vågar jag säga? Vågar jag förklara?
Vi finns, men vi finns ändå inte.
Vi finns, det är vi två. Men ändå är det inte vi två.
Vi känner inte varandra.
Varför är du så rädd? Varför vågar du inte prata med mig?
Ingenting löser sig av sig själv. Pratar man inte om något uppenbart växer det sig större, tills det blockerar allt, tills det är så stort att det finns överallt, tills det inte finns något annat än det uppenbara problemet.
Snabbt avhjälpt om man pratar, men då måste man prata.
Du är så rädd. Konflikträdd. För allt. Varför?
Du vågar inte öppna dig för mig. Varför?
Jag är inte farlig. Eller är jag det?
Jag fungerar inte. Du fungerar inte.
Eller är det vi som inte fungerar tillsammans?
Vart kommer detta sluta?
Du, igen.
Det var dumt, och jag visste om det.
Ett enkelt litet klick var allt som behövdes, för att så mycket skulle rasera.
Facebook, källan till all information. Där finns du.
Ditt äckel. Du vackra. Du våldtäktsman.
Din profilbild skvallrade om ditt vackra ansikte. Några albumbilder skvallrade om dig och din flickvän. Söta pussbilder. Bilder från nån resa. Ditt namn skvallrade om något annat. Pappa?
Det är orättvist.
Du har förstört mig, och jag fungerar fortfarande inte normalt.
..men du, du lever lyckligt och ditt liv fungerar. Ska du bli pappa?
Jag vet inte om mitt förhållande kommer att hålla, för jag klarar inte av sex. På grund av dig.
Jag tittat mig omkring när jag är utomhus, livrädd för att stöta på dig. För vad händer om du ser mig? Jag vill inte tillbaka till vad som fanns, jag vill inte få avskeds-självmords-sms och vara tvungen att höra av mig, lugna och avvärja dig, för att inte ha ett självmord på mitt samvete.
Jag önskar att jag slapp tänka på dig. Jag vill inte tänka på dig!
..men du har förstört mig.
Och somliga saker tar lång tid att reparera. (..andra saker går inte alls att reparera)
Skulle du våga?
Jag vet inte om jag hade vågat själv. Att längta bort och längta dit för att jag någonstans hoppas på någonting bättre, det kan jag göra.
..men att faktiskt göra det? Det är frågan.
Ibland hoppas jag att jag ska våga tänka mina självutplånande tankar för att faktiskt lära mig att hantera dem och få dem att försvinna. Övervinna genom att förstå, liksom.
Andra stunder hoppas jag att jag ska våga genomföra mina självutplånande tankar för att faktiskt försvinna. Men frågan är, om jag nånsin kommer låta det gå så långt.
..men att faktiskt göra det? Det är frågan.
Ibland hoppas jag att jag ska våga tänka mina självutplånande tankar för att faktiskt lära mig att hantera dem och få dem att försvinna. Övervinna genom att förstå, liksom.
Andra stunder hoppas jag att jag ska våga genomföra mina självutplånande tankar för att faktiskt försvinna. Men frågan är, om jag nånsin kommer låta det gå så långt.
Det är fel på mig.
Jag har en partner. Allt är nytt ännu och många gånger känns allting hoppfullt. Jag är positiv. ..men jag blir så trött i min själ, när medvetenheten om mig själv knackar på min själ och sticker hål på min glädje.
Det är fel på mig.
Kommer hon orka med mig? undrar jag. Och jag vet inte vad svaret är. Kanske förstår hon inte vad som finns i min själ, vad som viskas fram i mörkret när allting annat är stängt. När det otillgängliga blir tillgängligt. Då ser jag vad som finns. Jag ser alla mörka tankar och jag ser med klara ögon.
Det är fel på mig.
Och hur ska jag få henne att förstå, att det här är jag? Jag kan inte förändra den jag är. Ibland bubblar paniken upp inuti mig, som från ingenstans, och jag försöker undkomma faran. Det har sårat henne en gång, det kommer att såra henne igen.
Det är fel på mig.
Hur länge kommer hon att orka med mig? Vågar jag tro på kärleken som finns där, eller ska jag tro på min självkritik som dödar all lycka? Kommer hon att springa härifrån, inte orka längre, ge upp?
Eller är det jag, som kommer ge efter för paniken och självkritiken och bege mig tillbaka till min ensamma bubbla?
Tomhet, stillhet
Somliga dagar tappar jag fokus. Jag glömmer vad som är viktigt och jag tappar energin. Jag blir tom. Jag blir stilla. Jag får svårt att hitta tillbaka till mitt fokus, min energi och mig själv.
Eller är detta jag?
Detta tysta, bedövade skal?
Detta tysta, bedövade skal?
När det känns som om tiden tappas bort, eller försvinner helt och hållet. Det gör liksom detsamma, vad klockan är eller vilken dag det är. Det gör ingenting om jag missar något jag har uppskrivet i kalendern, det spelar ingen roll alls. Så länge världen stannar som den är och inte rubbas. Tom. Stilla.
Tvåtusentolv Tvåtusentretton
År tvåtusentolv var troligtvis det värsta året jag har haft i mitt liv.
Det hände hemska saker och jag mådde väldigt dåligt på grund av det. Hela året har nog varit präglat av otrygghet och rädsla.
Kanske blir det bättre nu under år tvåtusentretton?
Jag mår bättre nu och känner mig inte lika rädd och otrygg längre. Det hemska som hände präglar mig fortfarande och ibland undrar jag om jag någonsin kommer bli som förr. Jag tror det inte. Jag tror inte att jag kan gå tillbaka, jag tror att mitt liv tog en vändpunkt och att detta är något som kommer prägla mig framöver.
..men trots det, så är jag säker på att år tvåtusentretton kommer att bli bättre.
Tryggare. Annorlunda. Säkrare.
Men hur det kommer att bli bättre, det ser jag nog inte själv ännu. Jag tror inte att man kan se eller veta hur något blir annorlunda, i förhand. Man måste liksom se tillbaka för att veta.
..så det är vad jag ska göra.
Vänta, och se tillbaka.
Nytt år, nya tankar?
Snart nytt år, följer nya tankar med på köpet?
Nyårsafton är en uppblåst högtid, och ofta undrar jag om det är så mycket att fira egentligen. Men trots det - så älskar jag tillfället av att sätta en lyxig touch på en festkväll, både i kläder, dekorationer och mat. Det är en vacker kväll, egentligen, och det är ett vackert firande trots allt.
..men även om jag inte gillar att fira en så banal grej som att det kommer ett nytt år efter det förra (precis som det kommer en ny vecka efter några gånger i månaden) - så är det lätt att blicka tillbaka.
Vad gjorde jag år tvåtusentolv?
Vad hände i mitt liv? Hur mådde jag? Vad gav mig sorg? Vad glädjes jag åt? Vilka fanns i mitt liv, och vilka försvann ur mitt liv? Vad sysslade jag med? Det finns så många frågor man kan ställa. Och det här är väl en av få tillfällen, där man faktiskt kan få svar på alla frågor också.
Jag vet inte hur det kommer bli.
..men jag vet hur det har varit.
Juletid, familjetid?
Under julen är vi alla snälla. Vi ska vara glada allihop. Alla ska komma bra överens, och alla ska trivas. Vi ska umgås. Och vi ska tycka om det. Vi ska samtala, socialisera, kanske spela spel. Alla mår så bra. Vi är en så fin familj. Vi finns för varandra, vi har alltid varandra, blod är tjockare än vatten säger vi när vännerna sviker. Familjen. Vi är så glada, allihop.
..är vi?
Trivs vi ihop?
Orkar ni lyssna, vill ni höra om det svåra?
När jag var på sjukhus med ett fysiskt fel var alla där. Närvarande, antingen i telefonsamtal, blommor eller med faktiska besök. När jag fick min diagnos som psykiskt sjuk blev allting tyst. Ingen sa något. Var det skammen? Hur berättar man för släkten att ens dotter är psykiskt sjuk? Jag har alltid haft kontroll över mig själv. Men har man en psykisk sjukdom räknas man som En Galen Människa.
Jag bodde på annan ort, blev våldtagen i mitt hem och flyttade med två veckors varsel till ett annat hem. Jag skulle bara bo där i tre månader, sen flytta till annan stad. Jag flyttade ändå. Några månader senare gjorde jag en polisanmälan. Under alla månader var jag livrädd, skräckslagen, för att Han skulle dyka upp igen och överraska mig som han gjorde den fredagskvällen i februari.
Jag sa att jag var rädd för någon, jag sa att något otäckt hade hänt. Ni visste att något hänt. Ni frågade inte. Jag förmådde inte säga. För hade ni orkat lyssna? Eller hade ni stängt av hörseln en gång till? Låtsas som ingenting hänt. Jag förmådde inte säga. För ni hade inte velat lyssna.
Nu vet ni att jag polisanmält, haft kontakt med advokat, och sökt hemlig adress. Men ni vill inte veta. Ni vill inte höra.
Julen är en tid när alla är glada. När alla umgås. När alla trivs ihop.
Trivs ni med mig? Trivs jag med er? Familjekänsla, är sådant äkta, eller låtsas vi bara allting? Finns vi för varann? Vi pratar aldrig. Jag har försökt, men jag märker hur ni försvinner. Jobbigt samtalsämne, vill inte, låtsas inte höra, går iväg, pratar om annat så det försvinner.
Ni vet ingenting om mitt liv. Ni vet inget om den rädsla som fortfarande finns i mitt nervsystem, inget om känslan som finns kvar i kroppen långt efter att något vidrigt har hänt. Ni vet ingenting om mina tankar, min sorg och min ilska.
Ni har ingen aning.
Julen ska vara en vacker högtid, och det tycker jag att den är.
Men nu, såhär i efterhand, så känner jag mig fruktansvärt ensam.
Allt det vi har tillsammans, allt som vi låtsas om så fint - det är inte äkta.
..och jag mötte honom.
Är jag ledsen? Är jag arg? Är jag irriterad? Känner jag mig orättvist behandlad? Känner jag ilska och frustration? Kanske känner jag alltihop på en och samma gång. Kanske känner jag alltihop, så att det känns som om jag känner ingenting. Precis som om det slår bakut och blir tvärtom när man känner för mycket.
Det blir ingenting. Allt är slut, ingenting kommer att ske. Ingen förundersökning, inget förhör.
HAN fortsätter sitt vanliga liv med sin nya. Jag lämnas ensam med min rädsla och mina äckelkänslor.
..och jag mötte honom.
Han såg mig, och gick fram. Vi möttes. Chock. Jag var jätterädd. Skräckslagen. Folk runtomkring. "Jag vill inte ha med dig att göra" sa jag. Folk runtomkring. Han gick. Han gick! Och jag sprang. Hoppade på någon buss, hoppade på en annan, hoppade på bussen hem. Skräckslagen. Han får inte se var jag bor.
Jag flyttade ifrån den där äckliga lägenheten, mitt hem, där det hände. Förstår han att jag har flyttat? Kommer han att besöka den nya lägenheten?
Jag vill att mitt hem, min stad, ska vara en fristad. Något tryggt. ..men jag vet aldrig var han finns. Jag kan möta honom. Nu har jag mött honom en gång, det kommer att hända igen.
Tänk om det inte är folk runtomrking nästa gång?
Jag har sorg och ilska över vad som hänt - men jag har också sorg och ilska över att det inte händer något efteråt. Jag har anmält. Varför inte kalla in till förhör? Varför händer det ingenting? Varför verkar det som om jag är helt ensam i det här? ..som om jag ensam kämpar både emot honom och mot myndigheter. En ensam skräck.
Kanske bleknar allt med tiden.
Kanske komme det att hända igen.
Ilska till tusen, jävla våldtäktsman.
Jag är arg. Förbannad. Frustrerad och irriterad.
Den man som var mitt ex, och är min våldtäksman, lever ett vanligt liv - och det gör mig förbannad. Och kanske gör det mig till och med lite ledsen.Här går jag omkring i min fina lägenhet och vågar inte göra ett knyst när det ringer på dörren, än mindre öppna det möjliga helveteshålet (för ve och fasa det kan ju vara DU).
Samtidigt lever du med din nya flickvän, förmodligen en vit och vacker tillvaro, i din svart-vita borderlinevärld. Här är jag, som blir rädd för mina vänner (de kan ju bli som du), en skadad grundtillit till andra människor, sa min terapeut, och jag tror att det stämmer väldigt väl.
Det har hänt en gång, det hände en annan, sen kom en tredje person - DU - och förstörde allting en tredje gång. Vem kan jag lita på? Jag har ingen aning.
Men jag är arg - ledsen - förbannad - irriterad - frustrerad - och så in i helvetes sorgsen - över att DU lever ett normalt djävla liv, och över att jag aldrig kommer att bli kvitt rädslan, och såren som du gav mig.
Fattar du inte vad du gjorde?
..eller var det precis det du förstod?
