Pang boom krasch
Ner i mörkret. Med envisa, klibbigt stickande ångesttrådar, starka ångestarmar, som håller mig kvar, som trycker ner mig. Jag famlar mig fram och försöker hitta ... vad försöker jag hitta? En väg ut eller en väg fram? Jag vet inte längre.
Jag var uppe, jag var levande och lite elektrisk, jag stressade för mycket på jobbet, men positiv stress är väl bra stress? Jag älskar ju mitt jobb. Men sen, det blev för mycket, och det försvann inte trots att jag försökte få det att försvinna. Och sen...
Pang - boom - krasch
Rakt in. I väggen. Igen.
Jag har varit här förut. Men likväl känns allting nytt. Mörkret efter insikten. Nattsvart. Universums-galax-svart. Beckmörkt. En hel vecka. Utan mänsklig kontakt. Något samtal med jobb, annars bara ensamhet, mörker, tårar, ångest-ångest-ångest och apati.
Sedan långsamt framåt. Ut en gång om dagen. Människor. Solljus. En kort stund varje dag. Någon enstaka vän.
Sedan hela sommaren i sjukskrivning, med bara mig själv att bry mig om, med fina vänner, varma dagar och solsken. Ångest bakom hörnet. Mörker som jag låtsas inte finns.
Sedan tillbaka på halvtid på jobbet. Men fungerar det egentligen? Jag sjunker, sjunker, sjunker... neråt.
Ska jag leva eller ska jag dö?
Hur tar jag livet av mig?
Hur kombinerar jag olika metoder för att inte misslyckas?
Hur skonar jag min omgivning från att hitta mig?
Ska jag skriva testamente och om begravning?
Tankarna snurrar. Alltid.
Lugnande.
Jag besökte en läkare. En psyk-doktor. Som skickade mig till psykakuten. I många timmar satt jag där, i ett litet väntrum tillsammans med några få andra. I många timmar, med bara mina tankar.
Berättade jag verkligen för läkaren att jag inte mår bra?
Berättade jag verkligen om mina självmordsplaner?
Varför?
I väntrumment tänkte jag. Mycket. Varför berättade jag? Varför var jag ärlig? Vill jag leva? Vill jag dö? Jag är alldeles för orkeslös i min depression för att springa härifrån. Mina tankar rullar långsamt, långsamt framåt.
Vill jag fråntas möjligheten? Skrämmande tanke. Eller?
Är det inte ganska skönt att slippa ansvaret av att ta beslutet?
Här på akuten, eller avdelningen om jag blir inlagd, bestämmer andra. Jag slipper tänka. Så skönt. Jag kan bara få en säng och sova. Sova och gråta. Det är allt jag vill.
I sista stund åkte jag hem. De ville lägga in mig. Men jag ville åka hem. Sova i min egen säng. Gråta i mitt eget hem. Vara ensam och själv. Inte ensam bland främlingar på en avdelning.
Nu är jag hemma.
Sjukskriven, igen.
Vad ska jag göra? Vill jag leva? Eller vad ska jag göra av min tid?
En vän sa att jag behöver mål. Något att sträva efter. Men vad skulle det vara?
Har jag tappat bort mig själv?
Det är fel på mig.
Jag har en partner. Allt är nytt ännu och många gånger känns allting hoppfullt. Jag är positiv. ..men jag blir så trött i min själ, när medvetenheten om mig själv knackar på min själ och sticker hål på min glädje.
Det är fel på mig.
Kommer hon orka med mig? undrar jag. Och jag vet inte vad svaret är. Kanske förstår hon inte vad som finns i min själ, vad som viskas fram i mörkret när allting annat är stängt. När det otillgängliga blir tillgängligt. Då ser jag vad som finns. Jag ser alla mörka tankar och jag ser med klara ögon.
Det är fel på mig.
Och hur ska jag få henne att förstå, att det här är jag? Jag kan inte förändra den jag är. Ibland bubblar paniken upp inuti mig, som från ingenstans, och jag försöker undkomma faran. Det har sårat henne en gång, det kommer att såra henne igen.
Det är fel på mig.
Hur länge kommer hon att orka med mig? Vågar jag tro på kärleken som finns där, eller ska jag tro på min självkritik som dödar all lycka? Kommer hon att springa härifrån, inte orka längre, ge upp?
Eller är det jag, som kommer ge efter för paniken och självkritiken och bege mig tillbaka till min ensamma bubbla?
Det finns inget privat.
Just idag, och just nu, så vill jag dra mig ur.
Jag vill dra mig ur advokathysteri och försvinna ifrån trög eller obefintlig (men välbehövlig) polisrespons. Jag vill inte ha fler tankar på allt det jobbiga, jag vill inte tänka ut hur det var och tänka ut hur jag ska skriva ut mail utan skrivare eller kopiera behövliga papper.
Jag vill dra mig ur processen jag har startat upp, för just idag känns det som om det räckte med den dagen jag spenderade på en polisstation, gråtandes, framtvingandes alla hemska ord och tankar till en polis som knappade in allting bakom en skärm.
Just idag räcker det. Det var tillräckligt.
Jag vill inte prata mer med advokaten för att fixa alla papper hon behöver för att försöka starta upp en undersökning - förhör - rättagång? En undersökning kan vara bra, men ett förhör med berörd person skrämmer mig, tänk om han blir arg och letar upp vart jag bor, en rättegång är otänkbar.
Hur långt skulle det kunna gå?
Förmodligen inte långt alls.
..och vad kommer jag att ha kvar efteråt?
Jag hade nog bara haft kvar ett trasigt inre efteråt. Jag hade nog bara haft ännu fler skamkänslor, inte bara av hud-mot-hud-fyllt-av-rädsla, utan av allt som sägs och uttalas. Det finns mycket som är privat hos människor. Det finns sådant som man aldrig säger till andra människor - och det finns också sådant som man delar mellan fyra ögon, även om det inte är mindre privat för det.
Jag vill att mitt privata med Han ska försvinna, glömmas bort och suddas ut ur verkligheten.
Jag vill inte att mitt privata med Han ska vällas ut inför åhörare, poliser, advokat och andra. Inte heller vet jag hur jag skulle hantera det. Frågorna. Svaren. Oavsett vem det är riktat mot. Det känns privat. Hemligt. Jag vill inte. Finns inte, sudda bort!
..men hur gör man för att sudda bort sådant som finns? Sådant som kan bli till allmän kännedom? Går det att blunda och låtsas att jag drömmer eller måste jag inse att det inte går att vara privat i ett våldtäksfall?
Ångesten kramar om mitt hjärta
Ångesten kramar om mitt hjärta och jag undrar vad den vill. Den verkar vilja att jag ska gömma mig, försvinna en stund och bara vara själv, glömma andra människor, glömma jobb, strunta i jobb, bara vara hemma. Är det här jag är trygg? Hemma.
Ångesten kramar om mitt hjärta och jag vill inte gå. Kanske är jag trygg här. Jag är ensam, jag möter inget oväntat. Jag möter ingen oväntad. Är det trygghet?
Ångesten kramar om mitt hjärta. Jag har varit hemma ett tag nu. Imorgon börjar jag jobba vid lunch-tid. Jag kommer bara vara hemma tills dess. Men ångesten kramar om mitt hjärta, river som taggtråd i mitt innanmäte, krymper mina lungor så att luften inte får plats. Varför?
Ångesten kramar om mitt hjärta.
Jag applicerar min ångest på något som kan komma att hända sen. Nästa gång jag lämnar mitt hem. Nästa gång jag går ut. Nästa gång jag är på jobbet. Nästa gång jag möter en annan människa. Nästa gång.
När jag är ensam, så är jag säker.
..eller är jag det?
Ångesten får mig att vilja stanna inne, hemma, för evigt. Och låtsas som om jag inte fanns, ungefär. Ångesten lurar mig till att tro att jag är säker när jag är hemma, och ångesten får mig att känna ångest inför att lämna hemmet - även om det är ett-och-ett-halvt dygn till nästa gång jag lämnar den falska tryggheten.
Jag är inte säker hemma. Jag är inte trygg i min ensamhet.
I min ensamhet kommer ångesten, taggtrådsaktig sticker den sår inuti mig, sirapsdrypande tränger den in överallt, het som eld och iskall brinner den inuti, den knyter band om mina lungor och drar åt så att de krymper, luften får inte plats.
Ångesten är här och överallt - men bara när jag är ensam.
Jag är inte säker hemma. Och jag är inte trygg.
Ett halvår sedan, men jag blir aldrig fri.
Sist jag skrev, tyngde gamla minnen ner mitt sinne och jag kände att jag aldrig skulle komma ifrån. Att jag aldrig kommer att bli fri. Jag tror fortfarande att det är så. ..men nu är det ännu värre.
För ungefär ett halvår sedan besökte någon mig i mitt hem.
Denna Någon hade min kärlek, eller hade i alla fall haft. Kvar var någon slags attraktion, och ett minne av en kärlek och en trygghet som funnits tidigare.
Vad Någon kände, vet jag inte. Han påstod sig känna kärlek, och sorg över att det inte var vi. Men trots det är Någon en martyr. En martyr, som gräver ner sig i sorg och behöver något att sörja. Och att utöva martyrskap fungerar inte om kärleken fungerar. Så den försvann, gång på gång, från Någons sida, även om han när tvåsamheten var ouppnåelig bedyrade sin starka kärlek, som han aldrig kunde få. ..martyr.
Nu hade något förändrats. Mitt hjärta hade gått vidare till någon annan, hon med de talande ögonen, som fick mitt hjärta att skutta.
Vi skulle träffas, jag och Någon. För att tala ut en sista gång. Jag ville ge honom den respekten och inte bara kasta bort vad vi haft som en smutsig servett.
Jag och Hon med de talande ögonen var hos mig. Vi drack te. Vi pratade. Jag tycker om att lyssna på hennes tankar, på hennes röst. Jag kan sitta i timmar, tror jag.
Jag får ett sms. Någon är på väg hit, han kommer snart. Jag trodde inte vi skulle träffas hos mig. Jag får be Hon med de talande ögonen gå.
Någon går in och jag gör mer te. Vi spelar yatzy för att sysselsätta våra händer, jag minns inte vad vi talar om. Någon vill vara närmare mig än vad jag vill vara nära Någon. Han försöker kyssa mig, men jag besvarar det inte.
Vi talar tillsammans, går runt i lägenheten.
På något sätt får Någon ner mig i min säng och hamnar halvt över mig. Jag besvarar inga kyssar, jag säger att vi inte borde göra det här, jag hoppas att Någon ska förstå, han vet att jag har gått vidare.
Att träffa en gammal kärlek en sista gång kan betyda olika saker. Olika personer vill olika, förväntar sig olika och accepterar olika. Somliga vill bara prata. Andra vill kyssas en sista gång. Ytterligare andra vill ha sex en sista gång.
Jag vill bara prata.
Denna Någon som var hos mig ville något annat.
Och när jag inte gav honom det, så tog han det.
Han tog det, och gav mig förvirring, skräck, rädsla och fler känslor av skam och äckel än vad jag nånsin haft. Svett droppade ner på mig från honom, jag slog honom på knytnävarna, rev honom blodig på axeln, han tog stryptag, han tvingade ner kuken i halsen på mig, han fick mig att rida honom.
Någonstans mitt i allting blev jag apatisk istället för arg och rädd. För det tjänade ingenting till. Jag stängde av. För det gick inte att förändra vad som skedde.
Han visste vad han gjorde. När jag gick mot duschen efteråt frågade han: "Tänker du bli ledsen nu? Känner du dig smutsig?"
Dumma människa. Jävla Någon. Vad fan har du gjort?
Ett halvår sen.
Det blev ingenting mellan mig och Hon med de talande ögonen.
Hon är vacker och har någon annan nu. Jag är svartsjuk. Men jag kunde inte. Kan inte.
Jag flyttade, betedde mig märkligt, missötte skolan, började dricka igen (varjedag, måndag-tisdag-onsdag-ochhelajävlahelgen, vembryrsig?) och längtade efter att få skjuta mig själv i huvudet eller karva av min hud med en osthyvel. Jag var rädd-rädd-rädd-skräckslagen för att Någon skulle dyka upp igen, vad gör jag då? Vågade inte öppna dörren när det rinde på, man-vet-ju-aldrig.
Ett halvår senare.
Jag bor någon annanstans. Skräcken är kvar. Skammen är kvar.
Jag har ett jobb. Jag har en ny lägenhet. Jag älskar mitt liv. Faktiskt. Jag älskar mitt liv och jag är glad.
..men minnena finns kvar.
Tidiga minnen från en man, tidiga minnen som jag först inte förstod och förträngde. Och minnen från en tid mitt emellan, från en full pojkvän som inte förstod nej-nej-nej och tårar.
Nu också andra minnen. Från Någon som tog vad han ville och lämnade mig kvar med rädsla, skräck och skam. Lever han ett vanligt liv nu? Jag vågar fortfarande inte öppna dörren när någon ringer på. Jag blir rädd för mina vänner, för vad som kan hända, vad de kan göra (har-andra-gjort-så-kan-de-också). Jag blir rädd för att se Någon utomhus. Jag är rädd för att Någon ska höra av sig, ta reda på min adress och komma hit.
Jag kommer aldrig någonsin ha en normal relation igen.
..men jag trivs med mitt liv. Jag dricker inte som i våras. Jag sköter min vardag. Jag vill inte dö. Livet med minnen och tankar är inte outhärdligt längre.
..men jag kommer aldrig någonsin ha en normal relation igen.
Hur ska jag förlåta, eller inte förlåta?
Under ungefär en månads tid har jag varit nästan-fri. Jag har känt hur äcklet har lurat bakom hörnet, långt inuti min själ har det funnits ett litet ensamt barn som inte förstår. Igår vände allting tillbaka.
Min kropp är besudlad, och kommer alltid att vara. Huden på min kropp kommer alltid att vara densamma. Alltid, alltid, alltid.
Jag har talat om förlåtelse i ett annan sammanhang i min vardag. Det har fastnat i mitt huvud, för hur ska jag kunna förlåta den vuxna människa som skulle vara trygghet? Och hur ska jag förlåta den människa som skulle vara min kärlek? Det blir för mycket för mitt huvud och mitt sinne, att ha antingen-eller hade kanske varit lättare att förlåta. Jag vet inte. Och kommer aldrig veta. För det var två människor, två olika tider. Det värsta är, att båda två är goda människor egentligen, enligt alla andra och kanske enligt mig själv. Så varför skulle jag inte förlåta? Mitt huvud exploderar av oförståelse. För jag förstår inte. Kan inte förstå. Förlåta? Inte förlåta? Borde jag förlåta? Kan jag förlåta? Jag vill få alla tankar att försvinna, jag vill få mitt huvud att glömma och få det .. det där att inte finnas längre alls, jag vill få det att tvättas bort.
Ett tag saknade jag någon att älska. Någon att kunna hålla om. En trygg famn att vila i, och att kunna vara en trygg famn för någon att vila i. Det kommer inte att ske. Jag kan inte förmå mig själv att vara någon annan nära, äcklet övermannar mig och jag rymmer. Jag rymmer bort, stänger in mig själv och fortsätter min ensamhet.
När till och med en kram från en vän, eller axel-mot-axel känns jobbigt, som om min besudlade kropp skulle smitta, då är det dags att inse att det aldrig kommer kunna tvättas bort, hur mycket jag än skrubbar.
Jag trodde jag skulle kunna komma över det här.
Jag kommer aldrig att bli fri.
Min kropp är besudlad, och kommer alltid att vara. Huden på min kropp kommer alltid att vara densamma. Alltid, alltid, alltid.
Jag har talat om förlåtelse i ett annan sammanhang i min vardag. Det har fastnat i mitt huvud, för hur ska jag kunna förlåta den vuxna människa som skulle vara trygghet? Och hur ska jag förlåta den människa som skulle vara min kärlek? Det blir för mycket för mitt huvud och mitt sinne, att ha antingen-eller hade kanske varit lättare att förlåta. Jag vet inte. Och kommer aldrig veta. För det var två människor, två olika tider. Det värsta är, att båda två är goda människor egentligen, enligt alla andra och kanske enligt mig själv. Så varför skulle jag inte förlåta? Mitt huvud exploderar av oförståelse. För jag förstår inte. Kan inte förstå. Förlåta? Inte förlåta? Borde jag förlåta? Kan jag förlåta? Jag vill få alla tankar att försvinna, jag vill få mitt huvud att glömma och få det .. det där att inte finnas längre alls, jag vill få det att tvättas bort.
Ett tag saknade jag någon att älska. Någon att kunna hålla om. En trygg famn att vila i, och att kunna vara en trygg famn för någon att vila i. Det kommer inte att ske. Jag kan inte förmå mig själv att vara någon annan nära, äcklet övermannar mig och jag rymmer. Jag rymmer bort, stänger in mig själv och fortsätter min ensamhet.
När till och med en kram från en vän, eller axel-mot-axel känns jobbigt, som om min besudlade kropp skulle smitta, då är det dags att inse att det aldrig kommer kunna tvättas bort, hur mycket jag än skrubbar.
Jag trodde jag skulle kunna komma över det här.
Men jag blir aldrig fri.
Aldrignågonsin.
Aldrignågonsin.
Apatisk-är-jag-inte-men-jag-har-mitt-mörker
Kanske är jag apatisk. Jag sitter i mitt mörker igen. Bokstavligt. Det är ett skönt mörker. Är det dunkelt så att man knappt ser, är det ingen som ser min smärta.
Jag anstränger mig för att inte göra några ljud. Det känns som om huvudet kommer explodera om jag gör för mycket ljud. Skriken i mitt huvud lurar bakom den klibbiga, taggigga, äckliga ångesten. Jag vill inte locka fram dem... men jag vet att de kommer. Jag fördröjer det bara, genom att vara tyst-tyst-tyst. Men mörkret är bra.
Varför hör jag skrik och rop inuti mitt huvud? Var kommer de ifrån? Är de ett hopkok av gamla minnen? Är de min ångest personifierad? Jag vet inte vem skriken tillhör. Olika röster. Det är barn. Och en man.
Jag vill sluta tänka.
För två veckor sedan låg jag apatiskt deprimerad här. I mitt mörker. Varför kan jag inte komma till mitt apatiska mörker? Jag vill inte höra skrik. jag vill inte känna hur luften försvinner från mina lungor, hur huden inte borde tillhöra mig, hur jag vill lämna den här kroppen som är alleles för hemsk och utsatt - hur gör man gör att sluta skaka? Hur gör ja för att behålla någon slags kontroll?
Kontroll?
Jag har nog aldrig haft kontroll aldrignågonsin. Kanske har jag låtsats. Men det har aldrig funnits.
Jag är allt annat än apatisk. men jag vill dit.
Ett tröstlöst försök till att få någonting-jag-inte-förstår att sluta är att skrubba sönder huden. Skrubba bort den, för att få hans äckliga handavtryck att försvinna, de får inte finnas kvar, de måste bortbortbort-nu nu nu.
Jag anstränger mig för att inte göra några ljud. Det känns som om huvudet kommer explodera om jag gör för mycket ljud. Skriken i mitt huvud lurar bakom den klibbiga, taggigga, äckliga ångesten. Jag vill inte locka fram dem... men jag vet att de kommer. Jag fördröjer det bara, genom att vara tyst-tyst-tyst. Men mörkret är bra.
Varför hör jag skrik och rop inuti mitt huvud? Var kommer de ifrån? Är de ett hopkok av gamla minnen? Är de min ångest personifierad? Jag vet inte vem skriken tillhör. Olika röster. Det är barn. Och en man.
Jag vill sluta tänka.
För två veckor sedan låg jag apatiskt deprimerad här. I mitt mörker. Varför kan jag inte komma till mitt apatiska mörker? Jag vill inte höra skrik. jag vill inte känna hur luften försvinner från mina lungor, hur huden inte borde tillhöra mig, hur jag vill lämna den här kroppen som är alleles för hemsk och utsatt - hur gör man gör att sluta skaka? Hur gör ja för att behålla någon slags kontroll?
Kontroll?
Jag har nog aldrig haft kontroll aldrignågonsin. Kanske har jag låtsats. Men det har aldrig funnits.
Jag vill sluta tänka, men jag kan inte tänka.
Ett enda virrvarr av ångestångestångest-och-skrikropskrik-jagmåstehärifrån.
Ett enda virrvarr av ångestångestångest-och-skrikropskrik-jagmåstehärifrån.
Jag är allt annat än apatisk. men jag vill dit.
Ett tröstlöst försök till att få någonting-jag-inte-förstår att sluta är att skrubba sönder huden. Skrubba bort den, för att få hans äckliga handavtryck att försvinna, de får inte finnas kvar, de måste bortbortbort-nu nu nu.
Längesen sist
Datumet på mitt förra inlägg skvallrar om att det var många månader sedan jag skrev sist. Trettionde november. På morgonen. Och jag önskade mig cancer.
Idag vet jag inte vad jag önskar.
Jag borde kanske skriva att mycket har hänt sen sist - fast egentligen är det kanske inte mycket som skett. Kanske är det mer jag som har förändrats.
Jag har en ny läkare på psyk. Och dessutom inga psykologsamtal längre. Båda de föregående slutade, ungefär samtidigt. Min nya läkare verkar inte förstå min sjukdom helt, skvallrade ett svar han gav mig sist vi möttes. Han har inte så många patienter som är bipolära. Det känns inte särskilt betryggande, för att tala i klarspråk.
Jag har varit stolt över mig själv.
Och jag har kunnat uttrycka min åsikt. Jag har kunnat stå på mig, och faktiskt trott att jag själv kan någonting.
Andra stunder har jag varit full av självförakt. Ångest.
Jag har hatat mitt utseende. Och min kropp. Jag har hatat mina knäppa motrepliker och kommentarer. Då tror jag att alla måste tänka att jag är dum i huvudet, störd eller bara konstig.
Och jag vill faktiskt vara normal.
Men vad är normalt?
När jag nu skriver, så inser jag hur mycket sorg jag har i hjärtat. Och hur mycket ångest och tårar som lurar bakom fasaden.
Det är skrämmande, hur lätt det är att lura sig själv att man mår bra. Och hur bräcklig fasaden egentligen är.
Och jag är ensam... men jag vågar inte sträcka ut en hand mot någon annan. Mina svaga stunder är mina egna, ingen annan får se hur svag jag blir. Jag är för ömtålig. Jag blir skadad så lätt.
Och hur ska man kunna våga visa någon annan att man är svag? Det blir så lätt för dem att ta det allra sköraste och ömtåligaste... istället har jag min ångestångestångest ensam och själv.
Ångesten får mig att vilja skrika eller kräkas, jag hör skrik av ilska och rädsla inuti mitt huvud, jag spänner hela kroppen och stålsätter mig för ... ja, för vaddå? attacken? Ingen kommer attackera mig här, men jag är beredd på att bli slagen. eller våldtagen. jag är beredd på det värsta. alla tidigare stunder har lärt mig hur jag ska agera när jag känner såhär. förvänta det värsta. för det kommer att ske.
Mina ögon tåras och jag vill inte vända mig om. Rullgardinen är inte neddragen och jag har ett hyreshus mittemot mitt. De kan se mig. Se min svaghet.
Jag stålsätter mig för det värsta, men känner hur huden känns främmande, som om jag hade hoppats på att den inte var min. Men det är den. Den här äckliga huden sitter fast på min kropp, och den är besudlad.
Jag måste in under hett vatten och skrubba bort min hud. För att få bort huden, den hud som sitter fast på mig. Den hud som har förevigade, äckliga handavtryck kvar sedan många år tillbaks... Jag kommer aldrig bli fri.
Idag vet jag inte vad jag önskar.
Jag borde kanske skriva att mycket har hänt sen sist - fast egentligen är det kanske inte mycket som skett. Kanske är det mer jag som har förändrats.
Jag har en ny läkare på psyk. Och dessutom inga psykologsamtal längre. Båda de föregående slutade, ungefär samtidigt. Min nya läkare verkar inte förstå min sjukdom helt, skvallrade ett svar han gav mig sist vi möttes. Han har inte så många patienter som är bipolära. Det känns inte särskilt betryggande, för att tala i klarspråk.
Jag har varit stolt över mig själv.
Och jag har kunnat uttrycka min åsikt. Jag har kunnat stå på mig, och faktiskt trott att jag själv kan någonting.
Andra stunder har jag varit full av självförakt. Ångest.
Jag har hatat mitt utseende. Och min kropp. Jag har hatat mina knäppa motrepliker och kommentarer. Då tror jag att alla måste tänka att jag är dum i huvudet, störd eller bara konstig.
Och jag vill faktiskt vara normal.
Men vad är normalt?
När jag nu skriver, så inser jag hur mycket sorg jag har i hjärtat. Och hur mycket ångest och tårar som lurar bakom fasaden.
Det är skrämmande, hur lätt det är att lura sig själv att man mår bra. Och hur bräcklig fasaden egentligen är.
Jag är så liten och svag.
Och jag är ensam... men jag vågar inte sträcka ut en hand mot någon annan. Mina svaga stunder är mina egna, ingen annan får se hur svag jag blir. Jag är för ömtålig. Jag blir skadad så lätt.
Och hur ska man kunna våga visa någon annan att man är svag? Det blir så lätt för dem att ta det allra sköraste och ömtåligaste... istället har jag min ångestångestångest ensam och själv.
Ångesten får mig att vilja skrika eller kräkas, jag hör skrik av ilska och rädsla inuti mitt huvud, jag spänner hela kroppen och stålsätter mig för ... ja, för vaddå? attacken? Ingen kommer attackera mig här, men jag är beredd på att bli slagen. eller våldtagen. jag är beredd på det värsta. alla tidigare stunder har lärt mig hur jag ska agera när jag känner såhär. förvänta det värsta. för det kommer att ske.
Mina ögon tåras och jag vill inte vända mig om. Rullgardinen är inte neddragen och jag har ett hyreshus mittemot mitt. De kan se mig. Se min svaghet.
Jag stålsätter mig för det värsta, men känner hur huden känns främmande, som om jag hade hoppats på att den inte var min. Men det är den. Den här äckliga huden sitter fast på min kropp, och den är besudlad.
Hur fan kunde jag känna mig stolt?
Jag måste in under hett vatten och skrubba bort min hud. För att få bort huden, den hud som sitter fast på mig. Den hud som har förevigade, äckliga handavtryck kvar sedan många år tillbaks... Jag kommer aldrig bli fri.
Jag kommer aldrig bli fri...
