Vårsol och glädje.
Vädret är vackert och soligt, det känns underbart att våren äntligen är här! Jag mår fint. Jag cyklar genom staden, och jag ler åt det vackra jag ser. När jag är glad och ser något fint, så ler jag för mig själv. Jag har aldrig förstått det där med att man måste se så allvarlig ut om man är ensam. Jag ler. Delad glädje är dubbel glädje? Jag blir i alla fall glad om jag ser någon annan le. Glädjen liksom sprider sig genom människor på det sättet.
Det känns helt underbart att vara glad.
Jag känner mig lycklig.
Livet är underbart.
Dessutom, så är det fantastiskt att cykla!
Jag vill känna
Jag vill känna dig, eller någon, vara nära.
Ni vet, närhet. Det är allt. Jag saknar att ha en annan människa nära mig. En kram? Två kramar. Eller kanske tre. Eller att sova bredvid någon annan, och sova riktigt nära. Fysisk närhet. Beröring. Det är allt.
Det där med kärlek.
Funkar det? Egentligen?
Det finns där för alla.
Ett tusen fjärilar i magen och ett fånigt leende. Tron om att det bara finns två människor i hela världen. Inget annat verkar viktigt.
Men det där med kärlek.
Funkar det? Egentligen?
Det blir så alltid.
Brustna hjärtan, spruckna löften, tårar och bråk. Två viljor som inte går att förena.
Funkar det? Egentligen?
Livet går vidare.
Livet är vackert, solen är fin, luften ger mig energi, allting går bra.
Tänk, vad lite sol och värme kan förändra tillvaron. Livet känns bra. Jag trivs. Allt går fint. Jag mår fint. Jag älskar mitt liv.
Jag är ensam igen, fast ändå inte.
Jag blev trött på att fundera över om hon ville, eller om jag ville. Istället försvann allt vi hade. Och det känns bra.
Hela historien har fått mig att inse att jag är ett renoveringsobjekt.
Ej lämplig för förhållande.
För skadad, behöver reperation. Behöver lagas.
Kommer jag nånsin bli hel?
Kommer jag nånsin att fungera normalt i en relation?
Jag vet inte.
Men det gör mig ingenting.
Livet känns bra. Jag trivs. Allt går fint.
Just nu är jag nöjd.
