VansinnetsMotsatser

Jag har varit stabil ett tag nu, och hållit mig sådär lagom hypomanisk. Men bara sådär hypoman att jag är energisk och lite smått rastlös, inte så att det blir jobbigt. Det hjälper mig dessutom i mitt sommararbete, hypomanin sporrar mig till att göra mitt bästa, och arbetet ger mig känslan av att jag tillför något meningsfullt.

..fast idag har jag varit lite låg och deppig.
Tanken på livets meningslöshet slår mig alltid vid dessa stunder och att leva eller dö känns struntsamma vilket.  Jag känner mig likgiltig inför tanken på att kväva syretillförseln eller strypa hjärtats blodomlopp från att gå runt.
Dock är jag väl medveten om min självvalda pakt med me, myself and I:

Jag ska leva i minst 5 år till, för att:
1. Jag vill inte att mina syskon skall genomlida sin systers begravning i för ung ålder.
2. När jag dör, om jag tar livet av mig, så måste de veta att jag älskar dem och att det inte är deras fel.
(3. Det är för tidigt i sjukdomsstadiet, jag talar inte mina suicidtankar - jag måste vänta, så de inser att risken finns.)


Just nu är jag mätt, trött och mätt igen. Jag åt mycket, tog kaffe med påtår på maten tillsammans med en skål glass och ett halv choklad. Galet mycket skräp, jag borde skämmas eller i alla fall kräkas litegrann, men jag tänker bortse från detta idag.
Snart tänker jag gå och lägga mig.
God natt!

Idag, eller rättare sagt den senaste veckan, hälsar jag livet välkommet.


Självfallet lurar lite ångest under ytan ibland, men för det mesta är allting bara bra. Jag inser själv att jag är hypomanisk och alltså lite extra energisk - men det gör ingenting. Jag älskar livet.

Jag jobbar, och älskar mitt arbete.
Solen skiner och jag möter mina vänner ofta.
Jag älskar livet.


Visserligen, jag är mycket hos familjen. Denna familj, eller rättare sagt, denna moder, som är ett återkommande dilemma när jag samtalar med min psykolog. Men jag är på väg. Jag är på väg att lyckas hantera dessa jobbiga situationer som alltid lyckas uppstå i samspråk med min moder. Jag känner mig starkare än förut.

Jag älskar livet!

Jag känner mig lugn. Väldigt lugn. Det känns riktigt skönt.
Jag gillar dessa dagar, eller stunder, när jag mestadels bara känner ett stort lugn. Det känns som att allting kommer lösa sig, så jag behöver inte bekymra mig eller tänka på det. Jag kan bara vara. Bara vara. Bara vara jag.

Det betyder att jag kan måla litegrann. Jag kan ta en promenad, jag kan umgås alldeles bekymmerlöst med en vän.
Fast då måste det vara en bra vän.
Förra veckan umgicks jag med en vän jag inte sett på länge. Hon klagade mycket. Hennes liv var jobbigt, för att hennes läkare inte lyssnade på vilken medicin hon ville ha. Dessutom har inte så mycket pengar. Det är också jobbigt. Det var väldigt mycket som var jobbigt i hennes liv, och det talades bara om henne.
Jag ska inte träffa min vän mer. Jag tycker hon är jobbig.

Jag gillar att vara lugn, även om det ligger lite ångest under ytan. Jag hoppas att den inte blir värre, men även om ångesten skulle eskalera anar jag att jag kan kontrollera detta.

Ofta fungerar det att "sova på saken" om man är obeslutsam inom något. Oftast. Fast inte alltid.

Jag tror att jag har bestämt mig nu.

Insikt 1:
Det är väldigt mycket människor där, mycket ljud, mycket liv - jag kommer aldrig kunna dra mig undan om jag behöver det.

Insikt 2:
En hel helgs festande? Nej, nej, det är dömt att misslyckas - jag kommer med all säkerhet falla neråt i mörkret ordentligt efter en sådan helg...

Insikt 3:
Jag är trots allt sjukskriven, av en anledning. Denna anledning kallas depression, jag har precis fått insatt medicin, vilket gör att jag är både uppåt och neråt samtidigt - och alltså inte alls stabil.


Det kanske blir jättetråkigt - men jag stannar hemma. Det blir absolut bäst så, jag ska bara inse det helt och hållet och lita på att mina tre insikter ovanför faktiskt stämmer.
Min hypomani vill att jag skall iväg, träffa massor av människor och göra jättemycket roligt, festa, prata, skratta, hångla - samtidigt som min depressiva sida helst vill stanna hemma, måla, tänka, vandra, cykla - för att inte rymma från jobbiga tankar utan istället lära mig hantera dem.
Den här gången måste jag lyssna på min depressiva sida. Jag vill inte rymma.

..så är det festivalvecka.
På fredag ringer klockan in för festligheter även för mig.

Detta är tanken:
åka dit fredagkväll, med sovsäck och alkohol i ryggsäcken, festa, supa, dricka hela helgen för att vända hemåt under söndagen till min lägenhet som andas ångest och depressivitet.

Är detta en bra idé?

Skall jag strunta i det helt och hållet?

Ska jag vara där, men inte dricka?

Är det värt att bli depressiv på grund av en helgs festande? Tyvärr har jag inte svaret på frågan, jag har endast ett mixat sinne som dels ber mig tänka efter ordentligt (klarar jag det verkligen, tänk om jag bryter ihop på plats), och som dels skriker ut sin vilja att vara social, att skratta och vara glad (glädje känner jag som allra mest i samspråk med andra människor).

Är detta en bra idé?

Och mina mediciner - dessa går icke hand-i-hand med alkohol. Seroquel, Atarax, Sertralin. Puh. Så vad göra? Sänka medicindosen, för helt utan den kan jag inte vara, det tycks aldrig lyckas så bra som jag vill, så dricka måttligt med en sänkt medicindos? På eget bevåg, självfallet.


Detta tål att tänkas på.
Mediciner, psykisk (o)hälsa och alkohol lyckas inte alltid hålla sams. Fast å andra sidan ogillar jag tanken på att inte göra som jag vill, tanken på att vara instängd och fastlåst i en värld av rutiner, mediciner och anpassning till sjukdom.

Som synes, så är jag inte inlagd. Mitt sinne bedömdes inte vara alltför farligt, jag bedömdes inte vara som värst. Det är skönt att veta - jag tror nämligen inte heller att jag är vid mitt allra mörkaste sinne.

Nu har jag fått anti-depressiv medicin ännu en gång. Det är en speciell grej att gå på sådana när man är bipolär - de har nämligen en tendens att bara efter ett fåtal dagar skjutsa en upp-upp-uppåt all världens höjder! ..och jag är på väg ditåt.


Jag är rastlös, glad, ledsen, full av tårar, full av skratt, orkeslös och utan energi, full av skaparglädje och längtan efter att lära mig nytt, möta människor, men samtidigt längtan efter att stänga in mig i mörker, sova-sova-sova och aldrig komma ut igen, men jag vill jobba med något meningsfullt och ...

Det är förmodligen ingen märklig företeelse att jag är trött.




Dessutom, så har jag bestämt mig.
Jag vill inte leva. Jag känner mig färdiglevd och ganska klar med livet. Jag kan inte se mig själv bli gammal. Men jag kommer inte att försvinna ännu.

Jag skall vänta, ett par år, tills mina syskon är äldre och hela familjen, alla vänner och släkten vet att jag älskar dem - jag vill inte att någon anklagar sig själv för min död.

Med denna vetskapen i mitt sinne, finner jag ett relativt stort lugn i tillvaron. Det känns okej. Livet är ganska okej, faller jag över konflikter eller situationer som tycks omöjliga att klura ut - då vet jag, att jag kommer slippa det senare. Kanske kommer detta göra det ganska mycket lättare under den levnadstid jag har kvar?

Kommer jag leva tills jag fyller trettio?

Tiden får utvisa vad som sker, min själ ligger blottad och väntar på slagen som kommer falla. Jag väntar på det iskalla, stormande eldhavets återkomst. Men samtidigt, så vet jag. Jag vet. Jag kommer att slippa undan. Inte ännu - men kanske om ungefär tre år? Eller om fem år? Jag vet inte när. Men inte än.

Jag gör faktiskt inte det. Frågar någon hur det är säger jag att det är skit. Jag ser att det är dåligt. Kanske lägger jag till att jag inte vill prata om det just då, det är inte alltid det lämpar sig, men det är säkert bra att jag säger. Tror jag.

Jag har försökt få tag på psyk sedan i måndags. Idag fick jag tala med A, denna underbara sköterska som alltid verkar veta hur man ska hantera situationer.
Jag skall dit, på nästa lediga tid. Det är imorgon förmiddag och tiden känns otroligt lång tills dess.. Hemskt lång.

Jag vill inte bli inlagd.
Fast kanske är det vad som är bäst. Jag vet inte. Jag behöver mediciner som plockar upp mig ur mörkret. Det enda jag kan göra, är att avvakta och se vad som sker. Det är en äcklig, stickande, mörk och skärande väntan. Jag kommer inte orka jobba. Men får jag bli sjukskriven för en sådan här sak, eller kräver jag då för mycket?

Jag vet inte vad som sker.
Jag vet bara, att jag egentligen inte vill ta livet av mig. Men det känns lite som den enda utvägen ur all ångest och skit.
A ville inte att jag skulle vara ensam. Min fina vän E var här tidigare, men behövde gå. H svarar inte på mitt sms. Jag vill inte belasta andra. Men jag kanske kan klara mig själv. Det känns så. Ångesten har lagt sig, i alla fall den värsta.

Nu kan jag bara vänta, tills imorgon förmiddag.
Väntan är lång. Men jag vill faktiskt klara det.