Hur ska jag förlåta, eller inte förlåta?
Under ungefär en månads tid har jag varit nästan-fri. Jag har känt hur äcklet har lurat bakom hörnet, långt inuti min själ har det funnits ett litet ensamt barn som inte förstår. Igår vände allting tillbaka.
Min kropp är besudlad, och kommer alltid att vara. Huden på min kropp kommer alltid att vara densamma. Alltid, alltid, alltid.
Jag har talat om förlåtelse i ett annan sammanhang i min vardag. Det har fastnat i mitt huvud, för hur ska jag kunna förlåta den vuxna människa som skulle vara trygghet? Och hur ska jag förlåta den människa som skulle vara min kärlek? Det blir för mycket för mitt huvud och mitt sinne, att ha antingen-eller hade kanske varit lättare att förlåta. Jag vet inte. Och kommer aldrig veta. För det var två människor, två olika tider. Det värsta är, att båda två är goda människor egentligen, enligt alla andra och kanske enligt mig själv. Så varför skulle jag inte förlåta? Mitt huvud exploderar av oförståelse. För jag förstår inte. Kan inte förstå. Förlåta? Inte förlåta? Borde jag förlåta? Kan jag förlåta? Jag vill få alla tankar att försvinna, jag vill få mitt huvud att glömma och få det .. det där att inte finnas längre alls, jag vill få det att tvättas bort.
Ett tag saknade jag någon att älska. Någon att kunna hålla om. En trygg famn att vila i, och att kunna vara en trygg famn för någon att vila i. Det kommer inte att ske. Jag kan inte förmå mig själv att vara någon annan nära, äcklet övermannar mig och jag rymmer. Jag rymmer bort, stänger in mig själv och fortsätter min ensamhet.
När till och med en kram från en vän, eller axel-mot-axel känns jobbigt, som om min besudlade kropp skulle smitta, då är det dags att inse att det aldrig kommer kunna tvättas bort, hur mycket jag än skrubbar.
Jag trodde jag skulle kunna komma över det här.
Jag kommer aldrig att bli fri.
Min kropp är besudlad, och kommer alltid att vara. Huden på min kropp kommer alltid att vara densamma. Alltid, alltid, alltid.
Jag har talat om förlåtelse i ett annan sammanhang i min vardag. Det har fastnat i mitt huvud, för hur ska jag kunna förlåta den vuxna människa som skulle vara trygghet? Och hur ska jag förlåta den människa som skulle vara min kärlek? Det blir för mycket för mitt huvud och mitt sinne, att ha antingen-eller hade kanske varit lättare att förlåta. Jag vet inte. Och kommer aldrig veta. För det var två människor, två olika tider. Det värsta är, att båda två är goda människor egentligen, enligt alla andra och kanske enligt mig själv. Så varför skulle jag inte förlåta? Mitt huvud exploderar av oförståelse. För jag förstår inte. Kan inte förstå. Förlåta? Inte förlåta? Borde jag förlåta? Kan jag förlåta? Jag vill få alla tankar att försvinna, jag vill få mitt huvud att glömma och få det .. det där att inte finnas längre alls, jag vill få det att tvättas bort.
Ett tag saknade jag någon att älska. Någon att kunna hålla om. En trygg famn att vila i, och att kunna vara en trygg famn för någon att vila i. Det kommer inte att ske. Jag kan inte förmå mig själv att vara någon annan nära, äcklet övermannar mig och jag rymmer. Jag rymmer bort, stänger in mig själv och fortsätter min ensamhet.
När till och med en kram från en vän, eller axel-mot-axel känns jobbigt, som om min besudlade kropp skulle smitta, då är det dags att inse att det aldrig kommer kunna tvättas bort, hur mycket jag än skrubbar.
Jag trodde jag skulle kunna komma över det här.
Men jag blir aldrig fri.
Aldrignågonsin.
Aldrignågonsin.
