Ilska till tusen, jävla våldtäktsman.
Jag är arg. Förbannad. Frustrerad och irriterad.
Den man som var mitt ex, och är min våldtäksman, lever ett vanligt liv - och det gör mig förbannad. Och kanske gör det mig till och med lite ledsen.Här går jag omkring i min fina lägenhet och vågar inte göra ett knyst när det ringer på dörren, än mindre öppna det möjliga helveteshålet (för ve och fasa det kan ju vara DU).
Samtidigt lever du med din nya flickvän, förmodligen en vit och vacker tillvaro, i din svart-vita borderlinevärld. Här är jag, som blir rädd för mina vänner (de kan ju bli som du), en skadad grundtillit till andra människor, sa min terapeut, och jag tror att det stämmer väldigt väl.
Det har hänt en gång, det hände en annan, sen kom en tredje person - DU - och förstörde allting en tredje gång. Vem kan jag lita på? Jag har ingen aning.
Men jag är arg - ledsen - förbannad - irriterad - frustrerad - och så in i helvetes sorgsen - över att DU lever ett normalt djävla liv, och över att jag aldrig kommer att bli kvitt rädslan, och såren som du gav mig.
Fattar du inte vad du gjorde?
..eller var det precis det du förstod?
Jag vill glömma, allt, nu.
..men jag vet inte om det går. Eller ens om det är bra att glömma allt. Det är väl helt enkelt så, att det är nu jag har möjligheten. Att glömma. Allt.
Funderingarna över hur långt det kommer gå, och rädslan över att kräkas ut mitt privata innanmäte, har blivit obefintlig. Advokaten har ringt mig, och säger att polisen inte kommer att inleda någon förundersökning. Det kommer inte att bli något förhör, och det kommer inte heller att bli någon brottsrubricering.
Jag vet vad det var.
Och han som var med, vet vad han gjorde.
Kommer du bli ledsen nu? Känner du dig smutsig? frågade han mig efteråt. Jag hade inga ord att ge. Bara tomhet. Han vet vad han gjorde. Men det finns inga bevis.
Det finns inga bevis.
I ett par dagar har jag varit lättad över att ingenting kommer att hända. Lättad över att slippa riva upp gamla känslor genom att läsa gamla ord elektroniskt, jag behöver inte leta något-som-kan-likna-bevis i mailkonversationer. Jag var lättad över att slippa fundera över hur jag skulle klara av att släpa mig själv igenom rädsla och skam när jag väller ut mitt privata liv.
Nu är jag inte lättad längre.
Ingenting kommer att hända. Det finns inga bevis. Det blir ingen förundersökning.
Jag är dömd till mitt öde, där jag är rädd för människor i min närhet - det har hänt och det har hänt igen, det kan hända snart en gång till, där jag är rädd för vem som ringer på dörren - vågar jag öppna eller ska jag låtsas som om jag inte finns?, där jag är rädd för vem jag kan möta utomhus - är han här, ser han mig, kommer jag att se honom, vad gör jag om han är här, var finns närmsta flyktväg, hur tar jag mig härifrån?
Jag är så trött.
Mina mentala kugghjul slutar aldrig att rulla, oupphörligen rullar de i mitt inre. Tidigare rullade kugghjulen med funderingar och ovilja att lämna ut mig själv med skam och rädsla. Nu rullar kugghjulen, utslitna, trötta, segdragna, med vetskapen om att ingenting kommer att ske - jag är utlämnad till min egen rädsla och skam och kommer aldrig att glömma.
Det vore så mycket lättare att bara glömma.
Låtsas som om det inte finns.
Det finns inget privat.
Just idag, och just nu, så vill jag dra mig ur.
Jag vill dra mig ur advokathysteri och försvinna ifrån trög eller obefintlig (men välbehövlig) polisrespons. Jag vill inte ha fler tankar på allt det jobbiga, jag vill inte tänka ut hur det var och tänka ut hur jag ska skriva ut mail utan skrivare eller kopiera behövliga papper.
Jag vill dra mig ur processen jag har startat upp, för just idag känns det som om det räckte med den dagen jag spenderade på en polisstation, gråtandes, framtvingandes alla hemska ord och tankar till en polis som knappade in allting bakom en skärm.
Just idag räcker det. Det var tillräckligt.
Jag vill inte prata mer med advokaten för att fixa alla papper hon behöver för att försöka starta upp en undersökning - förhör - rättagång? En undersökning kan vara bra, men ett förhör med berörd person skrämmer mig, tänk om han blir arg och letar upp vart jag bor, en rättegång är otänkbar.
Hur långt skulle det kunna gå?
Förmodligen inte långt alls.
..och vad kommer jag att ha kvar efteråt?
Jag hade nog bara haft kvar ett trasigt inre efteråt. Jag hade nog bara haft ännu fler skamkänslor, inte bara av hud-mot-hud-fyllt-av-rädsla, utan av allt som sägs och uttalas. Det finns mycket som är privat hos människor. Det finns sådant som man aldrig säger till andra människor - och det finns också sådant som man delar mellan fyra ögon, även om det inte är mindre privat för det.
Jag vill att mitt privata med Han ska försvinna, glömmas bort och suddas ut ur verkligheten.
Jag vill inte att mitt privata med Han ska vällas ut inför åhörare, poliser, advokat och andra. Inte heller vet jag hur jag skulle hantera det. Frågorna. Svaren. Oavsett vem det är riktat mot. Det känns privat. Hemligt. Jag vill inte. Finns inte, sudda bort!
..men hur gör man för att sudda bort sådant som finns? Sådant som kan bli till allmän kännedom? Går det att blunda och låtsas att jag drömmer eller måste jag inse att det inte går att vara privat i ett våldtäksfall?
Ibland lurar jag mig själv
Ibland lurar jag mig själv till att tro att jag är fri. Fri att vara mig själv, fri att veta vem jag är, fri från gamla minnen, fri från rädsla och fri från sorg. Andra stunder minns jag allt, eller i varje fall mycket. Tårar, blåmärken, hud mot hud i ovilja, rädsla och ensamhet utan att veta hur det ska upphävas.
Men någonstans tror jag att alla människor uppskattar att någon gång ibland, om så bara för ett ögonblick, att få glädjas i livet.
Men någonstans tror jag att alla människor uppskattar att någon gång ibland, om så bara för ett ögonblick, att få glädjas i livet.
För det måste ju vara det som är meningen när man lever ett liv?
Att få glädjas. Och känna sig fri.
