Ångesten kramar om mitt hjärta
Ångesten kramar om mitt hjärta och jag undrar vad den vill. Den verkar vilja att jag ska gömma mig, försvinna en stund och bara vara själv, glömma andra människor, glömma jobb, strunta i jobb, bara vara hemma. Är det här jag är trygg? Hemma.
Ångesten kramar om mitt hjärta och jag vill inte gå. Kanske är jag trygg här. Jag är ensam, jag möter inget oväntat. Jag möter ingen oväntad. Är det trygghet?
Ångesten kramar om mitt hjärta. Jag har varit hemma ett tag nu. Imorgon börjar jag jobba vid lunch-tid. Jag kommer bara vara hemma tills dess. Men ångesten kramar om mitt hjärta, river som taggtråd i mitt innanmäte, krymper mina lungor så att luften inte får plats. Varför?
Ångesten kramar om mitt hjärta.
Jag applicerar min ångest på något som kan komma att hända sen. Nästa gång jag lämnar mitt hem. Nästa gång jag går ut. Nästa gång jag är på jobbet. Nästa gång jag möter en annan människa. Nästa gång.
När jag är ensam, så är jag säker.
..eller är jag det?
Ångesten får mig att vilja stanna inne, hemma, för evigt. Och låtsas som om jag inte fanns, ungefär. Ångesten lurar mig till att tro att jag är säker när jag är hemma, och ångesten får mig att känna ångest inför att lämna hemmet - även om det är ett-och-ett-halvt dygn till nästa gång jag lämnar den falska tryggheten.
Jag är inte säker hemma. Jag är inte trygg i min ensamhet.
I min ensamhet kommer ångesten, taggtrådsaktig sticker den sår inuti mig, sirapsdrypande tränger den in överallt, het som eld och iskall brinner den inuti, den knyter band om mina lungor och drar åt så att de krymper, luften får inte plats.
Ångesten är här och överallt - men bara när jag är ensam.
Jag är inte säker hemma. Och jag är inte trygg.
Ett halvår sedan, men jag blir aldrig fri.
Sist jag skrev, tyngde gamla minnen ner mitt sinne och jag kände att jag aldrig skulle komma ifrån. Att jag aldrig kommer att bli fri. Jag tror fortfarande att det är så. ..men nu är det ännu värre.
För ungefär ett halvår sedan besökte någon mig i mitt hem.
Denna Någon hade min kärlek, eller hade i alla fall haft. Kvar var någon slags attraktion, och ett minne av en kärlek och en trygghet som funnits tidigare.
Vad Någon kände, vet jag inte. Han påstod sig känna kärlek, och sorg över att det inte var vi. Men trots det är Någon en martyr. En martyr, som gräver ner sig i sorg och behöver något att sörja. Och att utöva martyrskap fungerar inte om kärleken fungerar. Så den försvann, gång på gång, från Någons sida, även om han när tvåsamheten var ouppnåelig bedyrade sin starka kärlek, som han aldrig kunde få. ..martyr.
Nu hade något förändrats. Mitt hjärta hade gått vidare till någon annan, hon med de talande ögonen, som fick mitt hjärta att skutta.
Vi skulle träffas, jag och Någon. För att tala ut en sista gång. Jag ville ge honom den respekten och inte bara kasta bort vad vi haft som en smutsig servett.
Jag och Hon med de talande ögonen var hos mig. Vi drack te. Vi pratade. Jag tycker om att lyssna på hennes tankar, på hennes röst. Jag kan sitta i timmar, tror jag.
Jag får ett sms. Någon är på väg hit, han kommer snart. Jag trodde inte vi skulle träffas hos mig. Jag får be Hon med de talande ögonen gå.
Någon går in och jag gör mer te. Vi spelar yatzy för att sysselsätta våra händer, jag minns inte vad vi talar om. Någon vill vara närmare mig än vad jag vill vara nära Någon. Han försöker kyssa mig, men jag besvarar det inte.
Vi talar tillsammans, går runt i lägenheten.
På något sätt får Någon ner mig i min säng och hamnar halvt över mig. Jag besvarar inga kyssar, jag säger att vi inte borde göra det här, jag hoppas att Någon ska förstå, han vet att jag har gått vidare.
Att träffa en gammal kärlek en sista gång kan betyda olika saker. Olika personer vill olika, förväntar sig olika och accepterar olika. Somliga vill bara prata. Andra vill kyssas en sista gång. Ytterligare andra vill ha sex en sista gång.
Jag vill bara prata.
Denna Någon som var hos mig ville något annat.
Och när jag inte gav honom det, så tog han det.
Han tog det, och gav mig förvirring, skräck, rädsla och fler känslor av skam och äckel än vad jag nånsin haft. Svett droppade ner på mig från honom, jag slog honom på knytnävarna, rev honom blodig på axeln, han tog stryptag, han tvingade ner kuken i halsen på mig, han fick mig att rida honom.
Någonstans mitt i allting blev jag apatisk istället för arg och rädd. För det tjänade ingenting till. Jag stängde av. För det gick inte att förändra vad som skedde.
Han visste vad han gjorde. När jag gick mot duschen efteråt frågade han: "Tänker du bli ledsen nu? Känner du dig smutsig?"
Dumma människa. Jävla Någon. Vad fan har du gjort?
Ett halvår sen.
Det blev ingenting mellan mig och Hon med de talande ögonen.
Hon är vacker och har någon annan nu. Jag är svartsjuk. Men jag kunde inte. Kan inte.
Jag flyttade, betedde mig märkligt, missötte skolan, började dricka igen (varjedag, måndag-tisdag-onsdag-ochhelajävlahelgen, vembryrsig?) och längtade efter att få skjuta mig själv i huvudet eller karva av min hud med en osthyvel. Jag var rädd-rädd-rädd-skräckslagen för att Någon skulle dyka upp igen, vad gör jag då? Vågade inte öppna dörren när det rinde på, man-vet-ju-aldrig.
Ett halvår senare.
Jag bor någon annanstans. Skräcken är kvar. Skammen är kvar.
Jag har ett jobb. Jag har en ny lägenhet. Jag älskar mitt liv. Faktiskt. Jag älskar mitt liv och jag är glad.
..men minnena finns kvar.
Tidiga minnen från en man, tidiga minnen som jag först inte förstod och förträngde. Och minnen från en tid mitt emellan, från en full pojkvän som inte förstod nej-nej-nej och tårar.
Nu också andra minnen. Från Någon som tog vad han ville och lämnade mig kvar med rädsla, skräck och skam. Lever han ett vanligt liv nu? Jag vågar fortfarande inte öppna dörren när någon ringer på. Jag blir rädd för mina vänner, för vad som kan hända, vad de kan göra (har-andra-gjort-så-kan-de-också). Jag blir rädd för att se Någon utomhus. Jag är rädd för att Någon ska höra av sig, ta reda på min adress och komma hit.
Jag kommer aldrig någonsin ha en normal relation igen.
..men jag trivs med mitt liv. Jag dricker inte som i våras. Jag sköter min vardag. Jag vill inte dö. Livet med minnen och tankar är inte outhärdligt längre.
..men jag kommer aldrig någonsin ha en normal relation igen.
"Så snabb jag är, tänkte jag självbelåtet"
Morbid humor, galghumor, ljusglimtar i det mörka?
Kalla det vad du vill.
Kanske vänder sig många till humorn när det känns mörkt och trist. Eller, när allt är är på väg att försvinna kanske det blir lättare att se saker positivt, vad vet jag.
I vilket fall som - det är en rolig bild och Jan Stenmark är grym.
