Pang boom krasch
Ner i mörkret. Med envisa, klibbigt stickande ångesttrådar, starka ångestarmar, som håller mig kvar, som trycker ner mig. Jag famlar mig fram och försöker hitta ... vad försöker jag hitta? En väg ut eller en väg fram? Jag vet inte längre.
Jag var uppe, jag var levande och lite elektrisk, jag stressade för mycket på jobbet, men positiv stress är väl bra stress? Jag älskar ju mitt jobb. Men sen, det blev för mycket, och det försvann inte trots att jag försökte få det att försvinna. Och sen...
Pang - boom - krasch
Rakt in. I väggen. Igen.
Jag har varit här förut. Men likväl känns allting nytt. Mörkret efter insikten. Nattsvart. Universums-galax-svart. Beckmörkt. En hel vecka. Utan mänsklig kontakt. Något samtal med jobb, annars bara ensamhet, mörker, tårar, ångest-ångest-ångest och apati.
Sedan långsamt framåt. Ut en gång om dagen. Människor. Solljus. En kort stund varje dag. Någon enstaka vän.
Sedan hela sommaren i sjukskrivning, med bara mig själv att bry mig om, med fina vänner, varma dagar och solsken. Ångest bakom hörnet. Mörker som jag låtsas inte finns.
Sedan tillbaka på halvtid på jobbet. Men fungerar det egentligen? Jag sjunker, sjunker, sjunker... neråt.
Ska jag leva eller ska jag dö?
Hur tar jag livet av mig?
Hur kombinerar jag olika metoder för att inte misslyckas?
Hur skonar jag min omgivning från att hitta mig?
Ska jag skriva testamente och om begravning?
Tankarna snurrar. Alltid.
Lugnande.
Jag besökte en läkare. En psyk-doktor. Som skickade mig till psykakuten. I många timmar satt jag där, i ett litet väntrum tillsammans med några få andra. I många timmar, med bara mina tankar.
Berättade jag verkligen för läkaren att jag inte mår bra?
Berättade jag verkligen om mina självmordsplaner?
Varför?
I väntrumment tänkte jag. Mycket. Varför berättade jag? Varför var jag ärlig? Vill jag leva? Vill jag dö? Jag är alldeles för orkeslös i min depression för att springa härifrån. Mina tankar rullar långsamt, långsamt framåt.
Vill jag fråntas möjligheten? Skrämmande tanke. Eller?
Är det inte ganska skönt att slippa ansvaret av att ta beslutet?
Här på akuten, eller avdelningen om jag blir inlagd, bestämmer andra. Jag slipper tänka. Så skönt. Jag kan bara få en säng och sova. Sova och gråta. Det är allt jag vill.
I sista stund åkte jag hem. De ville lägga in mig. Men jag ville åka hem. Sova i min egen säng. Gråta i mitt eget hem. Vara ensam och själv. Inte ensam bland främlingar på en avdelning.
Nu är jag hemma.
Sjukskriven, igen.
Vad ska jag göra? Vill jag leva? Eller vad ska jag göra av min tid?
En vän sa att jag behöver mål. Något att sträva efter. Men vad skulle det vara?
Har jag tappat bort mig själv?
Skulle du våga?
Jag vet inte om jag hade vågat själv. Att längta bort och längta dit för att jag någonstans hoppas på någonting bättre, det kan jag göra.
..men att faktiskt göra det? Det är frågan.
Ibland hoppas jag att jag ska våga tänka mina självutplånande tankar för att faktiskt lära mig att hantera dem och få dem att försvinna. Övervinna genom att förstå, liksom.
Andra stunder hoppas jag att jag ska våga genomföra mina självutplånande tankar för att faktiskt försvinna. Men frågan är, om jag nånsin kommer låta det gå så långt.
..men att faktiskt göra det? Det är frågan.
Ibland hoppas jag att jag ska våga tänka mina självutplånande tankar för att faktiskt lära mig att hantera dem och få dem att försvinna. Övervinna genom att förstå, liksom.
Andra stunder hoppas jag att jag ska våga genomföra mina självutplånande tankar för att faktiskt försvinna. Men frågan är, om jag nånsin kommer låta det gå så långt.
Tomhet, stillhet
Somliga dagar tappar jag fokus. Jag glömmer vad som är viktigt och jag tappar energin. Jag blir tom. Jag blir stilla. Jag får svårt att hitta tillbaka till mitt fokus, min energi och mig själv.
Eller är detta jag?
Detta tysta, bedövade skal?
Detta tysta, bedövade skal?
När det känns som om tiden tappas bort, eller försvinner helt och hållet. Det gör liksom detsamma, vad klockan är eller vilken dag det är. Det gör ingenting om jag missar något jag har uppskrivet i kalendern, det spelar ingen roll alls. Så länge världen stannar som den är och inte rubbas. Tom. Stilla.
Jag önskar mig cancer.
Jag gör faktiskt det, önskar mig cancer. Det känns som om det vore lättare då. Som om det vore okej om man dör för att man har cancer, för det är inte okej att dö för att man är psykiskt sjuk och tar livet av sig.
Jag mötte läkaren igår. Jag ska höja medicindosen.
Jag är tydligen inte stabil. Och tydligen är det inte heller sunt med självmordstankar.
Jag är nog depressiv. Men jag försöker gömma det för mig själv hela, hela tiden och låtsas vara glad istället. Det är mycket bättre att vara glad.
Är man glad, så kan man umgås med människor. Det är ingen som ställer jobbiga frågor. Människor kan till och med vilja umgås med en.
Är man depressiv är man ensammast i världen. Ensam hemma så mycket det går, för att undvika människors jobbiga frågor. Skulle de ana eller skulle de veta, så tror jag de skulle undvika. ..eller så struntar de helt enkelt i det. I vilket fall som, så hör det inte hit. Min depression är min depression och ingen annans.
Om jag hade haft cancer, så hade jag inte velat ha behandling.
Jag hade inte velat förhindra att sjukdomens sakta skulle förtära min kropp, snarare hade det gett mig vad jag vill ha. Död... Död, och ingenting annat.
Världen är ju redan så full av människor, varför ska då deprimerade, sjuka och självmordsbenägna människor leva? Vi borde göra plats åt de friska och bra människorna.
Jag mötte läkaren igår. Jag ska höja medicindosen.
Jag är tydligen inte stabil. Och tydligen är det inte heller sunt med självmordstankar.
Jag är nog depressiv. Men jag försöker gömma det för mig själv hela, hela tiden och låtsas vara glad istället. Det är mycket bättre att vara glad.
Är man glad, så kan man umgås med människor. Det är ingen som ställer jobbiga frågor. Människor kan till och med vilja umgås med en.
Är man depressiv är man ensammast i världen. Ensam hemma så mycket det går, för att undvika människors jobbiga frågor. Skulle de ana eller skulle de veta, så tror jag de skulle undvika. ..eller så struntar de helt enkelt i det. I vilket fall som, så hör det inte hit. Min depression är min depression och ingen annans.
Om jag hade haft cancer, så hade jag inte velat ha behandling.
Jag hade inte velat förhindra att sjukdomens sakta skulle förtära min kropp, snarare hade det gett mig vad jag vill ha. Död... Död, och ingenting annat.
Världen är ju redan så full av människor, varför ska då deprimerade, sjuka och självmordsbenägna människor leva? Vi borde göra plats åt de friska och bra människorna.
Jag kan inte se mig själv bli gammal.
Därför önskar jag mig cancer.
Därför önskar jag mig cancer.
