Jag önskar mig cancer.
Jag mötte läkaren igår. Jag ska höja medicindosen.
Jag är tydligen inte stabil. Och tydligen är det inte heller sunt med självmordstankar.
Jag är nog depressiv. Men jag försöker gömma det för mig själv hela, hela tiden och låtsas vara glad istället. Det är mycket bättre att vara glad.
Är man glad, så kan man umgås med människor. Det är ingen som ställer jobbiga frågor. Människor kan till och med vilja umgås med en.
Är man depressiv är man ensammast i världen. Ensam hemma så mycket det går, för att undvika människors jobbiga frågor. Skulle de ana eller skulle de veta, så tror jag de skulle undvika. ..eller så struntar de helt enkelt i det. I vilket fall som, så hör det inte hit. Min depression är min depression och ingen annans.
Om jag hade haft cancer, så hade jag inte velat ha behandling.
Jag hade inte velat förhindra att sjukdomens sakta skulle förtära min kropp, snarare hade det gett mig vad jag vill ha. Död... Död, och ingenting annat.
Världen är ju redan så full av människor, varför ska då deprimerade, sjuka och självmordsbenägna människor leva? Vi borde göra plats åt de friska och bra människorna.
Därför önskar jag mig cancer.
Å jag förstår så väl hur du menar. Cancer är ju nånting rumsrent, godkänt av samhället, svåra plågor, ojoj stackars människa, bla bla...
Men vet du en sak? Världen BEHÖVER DIG också, för det finns inga friska och normala och bra människor. För du vet ju, att för mig så är det normalt att vara som du och jag, det finns inget normalt och bra, bara olika. Och allt olika behövs.
Men smärtan du bär på är en annan sak. Den är fruktansvärd, hemsk, vidrig... Ingen borde behöva tvingas att stå ut med den, INGEN! Men den kommer att gå över, kanske inte för alltid, kanske inte helt, men du kommer att få det andrum du behöver, jag lovar. Det är DITT liv, det värdefullaste som finns, snälla släpp inte taget om det, det har ju knappt ens börjat... Det finns så mycket kvar som du kanske inte kan se just nu, men som kommer att göra dig glad i framtiden. Om du ens kan tänka glad just nu. Men det är inte dags ännu, nänä, inte för dig, även om det känns så.
Och göm inget för dig själv, ju mer du gömmer, ju mer vill det ut. Släpp ut hela jävla depressionen istället, låt den härja och sedan dra. Det är ju så det funkar, och du kommer att bli uppåt sen, det är så det är, men smärtan och galenskapen varar inte för alltid. Tillåt dig själv att vara DU, för DU är bra precis så som du är. Sjukdomen är inget val vi har gjort, men den är ett faktum som finns där, men den behöver inte få bestämma över våra liv. DU är så mycket mer än din sjukdom. HELA UNDERBARA DU!
Jag finns här, om du behöver mig...
Med all kärlek,
BabyB
