Ångesten kramar om mitt hjärta

Ångesten kramar om mitt hjärta och jag undrar vad den vill. Den verkar vilja att jag ska gömma mig, försvinna en stund och bara vara själv, glömma andra människor, glömma jobb, strunta i jobb, bara vara hemma. Är det här jag är trygg? Hemma.
Ångesten kramar om mitt hjärta och jag vill inte gå. Kanske är jag trygg här. Jag är ensam, jag möter inget oväntat. Jag möter ingen oväntad. Är det trygghet?
Ångesten kramar om mitt hjärta. Jag har varit hemma ett tag nu. Imorgon börjar jag jobba vid lunch-tid. Jag kommer bara vara hemma tills dess. Men ångesten kramar om mitt hjärta, river som taggtråd i mitt innanmäte, krymper mina lungor så att luften inte får plats. Varför?
 
Ångesten kramar om mitt hjärta.
 
Jag applicerar min ångest på något som kan komma att hända sen. Nästa gång jag lämnar mitt hem. Nästa gång jag går ut. Nästa gång jag är på jobbet. Nästa gång jag möter en annan människa. Nästa gång.
 
När jag är ensam, så är jag säker.
..eller är jag det?
 
Ångesten får mig att vilja stanna inne, hemma, för evigt. Och låtsas som om jag inte fanns, ungefär. Ångesten lurar mig till att tro att jag är säker när jag är hemma, och ångesten får mig att känna ångest inför att lämna hemmet - även om det är ett-och-ett-halvt dygn till nästa gång jag lämnar den falska tryggheten.
 
Jag är inte säker hemma. Jag är inte trygg i min ensamhet.
 
I min ensamhet kommer ångesten, taggtrådsaktig sticker den sår inuti mig, sirapsdrypande tränger den in överallt, het som eld och iskall brinner den inuti, den knyter band om mina lungor och drar åt så att de krymper, luften får inte plats.
 
Ångesten är här och överallt - men bara när jag är ensam.
Jag är inte säker hemma. Och jag är inte trygg.
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0