Det är fel på mig.
Jag har en partner. Allt är nytt ännu och många gånger känns allting hoppfullt. Jag är positiv. ..men jag blir så trött i min själ, när medvetenheten om mig själv knackar på min själ och sticker hål på min glädje.
Det är fel på mig.
Kommer hon orka med mig? undrar jag. Och jag vet inte vad svaret är. Kanske förstår hon inte vad som finns i min själ, vad som viskas fram i mörkret när allting annat är stängt. När det otillgängliga blir tillgängligt. Då ser jag vad som finns. Jag ser alla mörka tankar och jag ser med klara ögon.
Det är fel på mig.
Och hur ska jag få henne att förstå, att det här är jag? Jag kan inte förändra den jag är. Ibland bubblar paniken upp inuti mig, som från ingenstans, och jag försöker undkomma faran. Det har sårat henne en gång, det kommer att såra henne igen.
Det är fel på mig.
Hur länge kommer hon att orka med mig? Vågar jag tro på kärleken som finns där, eller ska jag tro på min självkritik som dödar all lycka? Kommer hon att springa härifrån, inte orka längre, ge upp?
Eller är det jag, som kommer ge efter för paniken och självkritiken och bege mig tillbaka till min ensamma bubbla?
Kommentarer
Trackback
