Du och jag är vi.
Det är du och jag,
men vad är det vi har?
Jag undrar om jag känner dig. Jag tvekar, och tror det inte. Du släpper inte in mig.
Vi pratar inte. Aldrig allvar. Aldrig seriöst.
Vi har problem, som alla har i alla relationer, och jag undrar om du nånsin kommer att våga prata med mig. Du vet, du vet, du vet, men vågar du lyssna?
Och vågar jag säga? Vågar jag förklara?
Vi finns, men vi finns ändå inte.
Vi finns, det är vi två. Men ändå är det inte vi två.
Vi känner inte varandra.
Varför är du så rädd? Varför vågar du inte prata med mig?
Ingenting löser sig av sig själv. Pratar man inte om något uppenbart växer det sig större, tills det blockerar allt, tills det är så stort att det finns överallt, tills det inte finns något annat än det uppenbara problemet.
Snabbt avhjälpt om man pratar, men då måste man prata.
Du är så rädd. Konflikträdd. För allt. Varför?
Du vågar inte öppna dig för mig. Varför?
Jag är inte farlig. Eller är jag det?
Jag fungerar inte. Du fungerar inte.
Eller är det vi som inte fungerar tillsammans?
Vart kommer detta sluta?
Kommentarer
Trackback
