Juletid, familjetid?

Under julen är vi alla snälla. Vi ska vara glada allihop. Alla ska komma bra överens, och alla ska trivas. Vi ska umgås. Och vi ska tycka om det. Vi ska samtala, socialisera, kanske spela spel. Alla mår så bra. Vi är en så fin familj. Vi finns för varandra, vi har alltid varandra, blod är tjockare än vatten säger vi när vännerna sviker. Familjen. Vi är så glada, allihop.
 
..är vi?
Trivs vi ihop?
Orkar ni lyssna, vill ni höra om det svåra?
 
När jag var på sjukhus med ett fysiskt fel var alla där. Närvarande, antingen i telefonsamtal, blommor eller med faktiska besök. När jag fick min diagnos som psykiskt sjuk blev allting tyst. Ingen sa något. Var det skammen? Hur berättar man för släkten att ens dotter är psykiskt sjuk? Jag har alltid haft kontroll över mig själv. Men har man en psykisk sjukdom räknas man som En Galen Människa.
 
Jag bodde på annan ort, blev våldtagen i mitt hem och flyttade med två veckors varsel till ett annat hem. Jag skulle bara bo där i tre månader, sen flytta till annan stad. Jag flyttade ändå. Några månader senare gjorde jag en polisanmälan. Under alla månader var jag livrädd, skräckslagen, för att Han skulle dyka upp igen och överraska mig som han gjorde den fredagskvällen i februari.
Jag sa att jag var rädd för någon, jag sa att något otäckt hade hänt. Ni visste att något hänt. Ni frågade inte. Jag förmådde inte säga. För hade ni orkat lyssna? Eller hade ni stängt av hörseln en gång till? Låtsas som ingenting hänt. Jag förmådde inte säga. För ni hade inte velat lyssna.
Nu vet ni att jag polisanmält, haft kontakt med advokat, och sökt hemlig adress. Men ni vill inte veta. Ni vill inte höra.
 
 
Julen är en tid när alla är glada. När alla umgås. När alla trivs ihop.
Trivs ni med mig? Trivs jag med er? Familjekänsla, är sådant äkta, eller låtsas vi bara allting? Finns vi för varann? Vi pratar aldrig. Jag har försökt, men jag märker hur ni försvinner. Jobbigt samtalsämne, vill inte, låtsas inte höra, går iväg, pratar om annat så det försvinner.
Ni vet ingenting om mitt liv. Ni vet inget om den rädsla som fortfarande finns i mitt nervsystem, inget om känslan som finns kvar i kroppen långt efter att något vidrigt har hänt. Ni vet ingenting om mina tankar, min sorg och min ilska.
Ni har ingen aning.
 
Julen ska vara en vacker högtid, och det tycker jag att den är.
 
Men nu, såhär i efterhand, så känner jag mig fruktansvärt ensam.
Allt det vi har tillsammans, allt som vi låtsas om så fint - det är inte äkta.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0