Människovärde.
Här är jag. Tillbaka.
Mitt liv har kommit långt sedan jag sist skrev ner desa vardagliga, känsloladdade tankar som stormar i min själ. Mycket har hänt. Men jag lever, som synes, ännu. Och jag tror att jag förmodligen kommer leva ett tag till.
Hos psykologen försöker jag inse min persons egenvärde och jag lycka uppnå lite självrespekt.
Jag har respekt för mig själv.
Och jag har faktiskt ett alldeles eget värde.
Ett människovärde.
Det känns som en bra insikt. Jag vill inte låta människor behandla mig illa längre. Jag vill tycka om mig själv. Jag vill inte umgås med människor som inte respekterar mig, eller som inte behandlar mig väl. Detta verkar jag hittills ha kunnat upprätthålla, sedan jag insett mitt värde.
Dock har alla stunder en ljus och en mörk sida, så även denna. Jag har ett egenvärde. Jag behöver alltså inte alltid se till alla andras behov eller känslor hela tiden - för mina behov och känslor är också viktiga.
I tidigare inlägg dividerar jag kring mitt varande eller icke-varande, där jag menar att jag ska leva i (nu) 4,5 år till, för att skona mina yngre syskon från att bedrövas av en systers självmord och begravning.
Jag tror att jag kommer fortsätta ha deras känslor och behov i iakttagelse. Något annat vore att rymma och det är jag trött på.
Jag vill sluta rymma och istället bli bra. Min sjukdom är en kemisk obalans, men med rätt medicinering, med bra rutiner och med ett bra liv, så kommer depressionerna kanske bli svagare - eller i alla fall lättare att hantera.
Svårigheten i att hantera dem i nuläget tror jag handlar om en avsaknad av trygghet. Jag saknar en trygg punkt. Kanske kommer jag snart bli så pass trygg i mig själv, att jag kan tillåta en nära relation på riktigt. Då kommer mitt tomrum försvinna och jag kommer bli trygg.
Mitt liv har kommit långt sedan jag sist skrev ner desa vardagliga, känsloladdade tankar som stormar i min själ. Mycket har hänt. Men jag lever, som synes, ännu. Och jag tror att jag förmodligen kommer leva ett tag till.
Hos psykologen försöker jag inse min persons egenvärde och jag lycka uppnå lite självrespekt.
Jag har respekt för mig själv.
Och jag har faktiskt ett alldeles eget värde.
Ett människovärde.
Det betyder att jag, som människa, faktiskt är värt någonting.
Det känns som en bra insikt. Jag vill inte låta människor behandla mig illa längre. Jag vill tycka om mig själv. Jag vill inte umgås med människor som inte respekterar mig, eller som inte behandlar mig väl. Detta verkar jag hittills ha kunnat upprätthålla, sedan jag insett mitt värde.
Dock har alla stunder en ljus och en mörk sida, så även denna. Jag har ett egenvärde. Jag behöver alltså inte alltid se till alla andras behov eller känslor hela tiden - för mina behov och känslor är också viktiga.
I tidigare inlägg dividerar jag kring mitt varande eller icke-varande, där jag menar att jag ska leva i (nu) 4,5 år till, för att skona mina yngre syskon från att bedrövas av en systers självmord och begravning.
Men mina känslor är också viktiga.
Måste jag se till deras känslor när det gäller mitt eget liv? Mitt liv, och ingen annans?
Måste jag se till deras känslor när det gäller mitt eget liv? Mitt liv, och ingen annans?
Jag tror att jag kommer fortsätta ha deras känslor och behov i iakttagelse. Något annat vore att rymma och det är jag trött på.
Jag vill sluta rymma och istället bli bra. Min sjukdom är en kemisk obalans, men med rätt medicinering, med bra rutiner och med ett bra liv, så kommer depressionerna kanske bli svagare - eller i alla fall lättare att hantera.
Svårigheten i att hantera dem i nuläget tror jag handlar om en avsaknad av trygghet. Jag saknar en trygg punkt. Kanske kommer jag snart bli så pass trygg i mig själv, att jag kan tillåta en nära relation på riktigt. Då kommer mitt tomrum försvinna och jag kommer bli trygg.
Kommentarer
Trackback
