Ett litet barn.
Det är vad jag har innerst inne, så långt inne att jag själv måste anstränga mig för att se det där lilla, övergivna, skrämda barnet. Jag tror att det där barnet gråter ofta och det känns precis som hon har gömt sig i ett hörn och krupit ihop för att göra sig så liten som möjligt.
När stängde hon in sig, därinne? Jag tror det var väldigt längesedan. Hur gammal kan jag ha varit? Hon satt därinne och höll på att bygga upp den tjocka muren runt henne innan förskolan. Min vän där var elak, men förstod det inte själv. Senare lärde jag mig hur man stängde in det lilla barnet, för att kunna torka mammas tårar och införliva lugn hos syskon när alkoholens ilska red min fader. Inombords tror jag barnet grät, men jag lät henne inte höras.
Nu... nu, försöker jag låta henne synas. Hon är rädd för ljuset jag släpper in när jag öppnar dörren och hon gömmer sig i alla mörka vrår hon kommer åt. Kanske ska jag bara glänta väldigt lite på dörren? Så kanske kommer hon vågar sig ut snart.
Jag vill våga tänka mina tankar och veta att tankarna jag tänker är sanna - jag vill inte att mitt huvud ska rymma från sig självt längre. Jag vill vara ärlig mot mig själv.
Jag vill veta vad det innebär att ingå en gemenskap, en ärlig och sann sådan, med nära relationer. Men hur gör man för attt öppna ett inre som alltid har varit stängt tidigare? Hur ska jag kunna ingå i en ärlig och sann gemenskap när jag inte är van vid ärlighet, privatliv, svaghet och närgående tankegångar eller meningar?
..men jag vill lära mig. Jag vill lära mig att visa svaghet, visa ärlighet både för mig själv och andra, jag vill lära mig att vara privat och personlig. Jag vill våga vara nära andra människor, både mentalt och fysiskt.
Hon sitter i ett hörn, för att kunna se alla faror som lurar runt omkring.
Hon gör sig så liten som möjligt för att farorna inte ska se henne.
..men att andas lugnt mellan tårarna är svårt,
och skrämmande nog kan gråten väcka monster
Hon gör sig så liten som möjligt för att farorna inte ska se henne.
..men att andas lugnt mellan tårarna är svårt,
och skrämmande nog kan gråten väcka monster
När stängde hon in sig, därinne? Jag tror det var väldigt längesedan. Hur gammal kan jag ha varit? Hon satt därinne och höll på att bygga upp den tjocka muren runt henne innan förskolan. Min vän där var elak, men förstod det inte själv. Senare lärde jag mig hur man stängde in det lilla barnet, för att kunna torka mammas tårar och införliva lugn hos syskon när alkoholens ilska red min fader. Inombords tror jag barnet grät, men jag lät henne inte höras.
Nu... nu, försöker jag låta henne synas. Hon är rädd för ljuset jag släpper in när jag öppnar dörren och hon gömmer sig i alla mörka vrår hon kommer åt. Kanske ska jag bara glänta väldigt lite på dörren? Så kanske kommer hon vågar sig ut snart.
Jag vill inte ha ett litet, ensamt barn inom mig.
Jag vill våga tänka mina tankar och veta att tankarna jag tänker är sanna - jag vill inte att mitt huvud ska rymma från sig självt längre. Jag vill vara ärlig mot mig själv.
Jag vill veta vad det innebär att ingå en gemenskap, en ärlig och sann sådan, med nära relationer. Men hur gör man för attt öppna ett inre som alltid har varit stängt tidigare? Hur ska jag kunna ingå i en ärlig och sann gemenskap när jag inte är van vid ärlighet, privatliv, svaghet och närgående tankegångar eller meningar?
..men jag vill lära mig. Jag vill lära mig att visa svaghet, visa ärlighet både för mig själv och andra, jag vill lära mig att vara privat och personlig. Jag vill våga vara nära andra människor, både mentalt och fysiskt.
Jag vill lära mig att våga.
Kommentarer
Trackback
