There and back again... all the time.
Dit och tillbaka, för att återvända dit, ta sig tillbaka,
komma dit ännu en gång, ta sig upp och ...
komma dit ännu en gång, ta sig upp och ...
Jag blir så trött. Och energilös.
Jag är oändligt depressiv somliga dagar, och det är svårt. Det är svårt, för jag vet att jag kommer vända tillbaka till det alltid. Alltidalltidalltid kommer mitt mörker finnas kvar. Mitt mörka jag. Mitt kladdigt äckliga-stickande-klistrande äckeljag.
Vad är det då jag lever för?
Är det bara en tidsfråga innan sjukdomen tar kål på mig?
Kan jag övervinna det depressiva?
Med tanke på min familj, så vill jag inte dö nu. Jag hade velat försvinna, utplånas från jordens yta och inte existera längre. Men jag tänker inte göra så, det vore alldeles för hemskt att låta familjen städa ur lägenheten med alla mina saker.
Jag blir rädd för vad som kan ske när jag en dag flyttar. då står hela lägenheten i lådor och om jag blir depressiv är tillfället optimalt. De slipper städa ur sin döda dotters lägenhet, utan bara ta lådorna, och ... nej, det blir ju fortfarande hemskt.
Jag kommer inte undan:
att ta livet av sig är föralltid en hemsk handling.
Det kan hjälpa att vara social. Ibland. En stund.
Därför skall jag ta en livlina och ringa en vän.
Kommentarer
Trackback
