VansinnetsMotsatser

Jag har varit så lugn, att jag nästan undrar om jag har en diagnos. Kanske allt är över nu, för ett tag i alla fall, tänkte jag.
Idag inser jag att jag egentligen hade fel.
Jag har tagit medicinerna som jag ska, (jag brukar aldrig slarva, bara kanske glömma bort dem och ta dem nån timme senare ibland), men trots att jag tycker att jag har gjort allting bra, så har jag ångest. Den kryper under huden och får mig att vilja andas oregelbundet. Eller kanske helst av allt, inte andas alls.

När ångesten griper tag i mig såhär, brukar ja bli depressiv. Bara för att ångesten är så jobbig och jag helst av allt vill slippa det där iskalla, stormande eldhavet inombords. Jag vill slippa de kladdiga taggarna som sticker min hud och de där klorna som river djupa sår inuti mina lungor.
Jag vill bara slippa.
Jag vill inte mera nu.



Ibland undrar jag om Gud verkligen finns, ganska ofta ställer jag mig själv den frågan, för jag tycker att han liksom gömmer sig för mig, är blockerad ur mitt sinne. Kanske är det jag själv som blockerar mig från Gud så att han inte kommer fram, jag vet inte, jag vet verkligen inte, jag blir bara arg på Gud för att jag inte finner den där rogivande tryggheten i tron.
Jag blir arg på Gud. Fast ibland kan det kännas bra att vara arg också, man kan inte bara vara tacksam eller be om förlåtelse till en gud - man måste kunna skälla på Gud också.



Jag förstår kanske varför all ångesten kom över mig idag, för jag har gjort så väldigt mycket de senaste dagarna och inte riktigt hunnit med det jag skulle.


Mina vänner drar i mig hit och dit, och ja, jag träffar dem inte alltid så ofta, och det vore kul att se dem igen, så jag måste och jag går dit, och allting blir fel, men det visar jag inte, men allting blir fel bara för att jag inte varit ensam, ensam, ensam på en halv evighet och därför får jag ångest, ångest, ångest.
Det är inte heller bara vännerna, för det är skolan, familjen, och allt möjligt annat också. Saker som hänger över mig, som jag borde, som jag måste och som jag behöver. Nej, nej, nej. Jag vill inte. Jag vill inte.
Men jag måste. Jag måste.
Jag vet att jag måste, och därför så ska jag. Så enkelt är det.
Det gör ont i min själ när jag tittar på klockan och ser att jag bara har tre timmar kvar hemma själv innan jag ska iväg, iväg, iväg och inte komma hem på länge. Inte vara själv.