Tomhet.

Jag känner mig tom.
Mitt inre förekommer vara försvunnet och utbytt mot ett enda stort tomrum som uppfyller allting, genomsyrar allting och förhindrar mig i alla företeelser.
Som en mörk brunn där mörkret bara växer och växer...

Tangenterna på bordet framför mig är tröga och svåra att trycka på. Just för att allting är så tomt och borta. Försvunnet.


Jag vill ha tryggheten från Mannen med Leendet, men skulle möta Långamannen idag. Han kommer inte. I alla fall inte just nu. Han hade annat för sig på den tiden då det var jag.
Jag tror att han undviker mig, i alla fall inför andra människor, så undviker han mig.
Vad är jag för honom?
Betyder jag ingenting?
Alla behöver inte veta att vi utbyter nakenhet och värmande axlar med varandra, jag önskar bara att han kunde visat andra att jag är hans vän. Han undviker det. Men jag vill det.

Jag vill inte vara ingenting, jag vill vara någonting. Absolut inte allting, jag är osäker på om jag förtjänar så mycket, men jag önskar att jag kunde vara någonting. I hans ögon.
Eller i någons ögon.
Nej.
I Långemans ögon.
Hans ögon är vackra och jag gillar hans hud. Den är vacker.
Jag är förälskad, och jag vågar knappt erkänna det för mig själv, men jag älskar. Därför blir jag svart. Sjuk av svärta, när alla andra tycks vara någonting i hans ögon - men jag är ingenting...
Jag är ingenting.

Jag är full av mörker, men samtidigt alldeles tom.
Jag är ingenting.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0