Självvalt påtvingad vardag.

Tomheten fortsätter och jag tvingar mig fram i vardagen.
Jag tvingar mig att gå, steg för steg, till skolan. Jag tvingar mig att öppna dörrarna och gå innanför skolans port.
Fast imorse tog jag atarax till hjälp. Även om den inte börjar verka alldeles direkt, så är det skönt att veta att ångesten släpper sina klor om ungefär tio minuter, och tio minuter kan jag överleva och tvinga igång en normal andning utan hyperventilering.

Jag tvingar mig igenom en hel skoldag, och tro mig, idag var det svårt. Det hände mycket, diskuterades en hel del, det var bråk och det var ostrukturerat till tusen.
En bipolär människa, om inte säga alla människor, behöver struktur. Kontroll. Jag behöver något att hålla fast vid, annars rasar allting samman.

När jag kom hem släppte jag allting och vände blicken mot en målarduk.
Jag drog mina penseldrag över målarduken och såg hur något växte fram.
Det är skönt att fokusera på något så stilla som en målning.

Än så länge, har det varit lugnt hemma hos mig.
Igår grät jag. Jag grät tills tårkanalerna var uttorkade och jag ville försvinna. Mina tankar gick mot medicinskåpet och jag förbannade mig själv för avsaknaden av alkohol.
Jag litar nämligen inte på mig själv. Jag har väldigt sällan alkohol hemma, just för risken.
Det är ju trots allt min sjukdom som ger mig tankarna om att försvinna - inte jag. Faktiskt. Det är inte jag. Det är min sjukdom som tänker tankarna. Jag vill egentligen inte tänka så alls, men i de mörkaste stunderna kan det vara svårt att inse.

Jag är rädd för mina mörka stunder.
Men just nu är allting bra. Eller i alla fall okej.
Det är okej.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0