En mors kärlek?
Jag är trött. Nästan dödstrött. Jag vet att jag inte ska sova ännu, det blir så dumt. Det finns nämligen ett vackert möster där, många bipolära sover mer under depressiva perioder (under maniska sover många mindre).
Jag är också sådan.
Säkerligen är det därför jag är trött ända in i själva själen idag.
Samtidigt, så kan min depressivitet förvärras av för många timmars sömn.
Jag tänker göra allt jag kan för att hålla mig vaken, i minst en timme till.
Hon sårar mig nu också, fast bara på ett annat sätt.
Hon vill inte se. Hon ser inte min sjukdom. När jag för den på tal, eller relaterar min vardag till denna (ja, sjukdomen genomsyrar trots allt en hel del), då försvinner hon. Min mor. Hon får plötsligt något annat att göra eller också verkar hon inte höra riktigt.
Är det fel av mig att tala om min diagnos?
Många i min omgivning vet om den, men kanske är det något jag skall hålla för mig själv?
Jag förstår att det är svårt. Det gör jag verkligen, tro mig, jag lever mitt inne i det där svåra med en psykisk sjukdom. Diagnos på att vara galen och ha fel på huvudet.
Jag har ett litet hopp. Min förhoppning är att min mor, och min familj, så småningom kommer acceptera att jag har en diagnos. Tills detta har skett, kommer jag känna mig galen, misslyckad och liksom felaktig, i alla fall i deras närvaro.
Jag är inte som alla andra, utan behöver ibland något annat.
Jag trodde en mor älskade sitt barn villkorslöst.
Räknas inte jag in i den kategorin?
Säger min sjukdom att jag inte räknas?
Har jag automatiskt en stämpel som misslyckad och felaktig?
Jag är också sådan.
Säkerligen är det därför jag är trött ända in i själva själen idag.
Samtidigt, så kan min depressivitet förvärras av för många timmars sömn.
Jag tänker göra allt jag kan för att hålla mig vaken, i minst en timme till.
Jag har tänkt idag.
Jag tänker alltid, men idag har jag tänkt på något speciellt.
Jag har tänkt på min familj, allra mest på min mor. Mamma. Hon menar väl i mycket hon gör. Men hon sårar mig. Hon har sårat mig genom hela uppväxten, genom att inte skydda mig under min fars våldsamma aggressionsutbrott. Jag förstår henne. Hon var också rädd.Jag tänker alltid, men idag har jag tänkt på något speciellt.
Hon sårar mig nu också, fast bara på ett annat sätt.
Hon vill inte se. Hon ser inte min sjukdom. När jag för den på tal, eller relaterar min vardag till denna (ja, sjukdomen genomsyrar trots allt en hel del), då försvinner hon. Min mor. Hon får plötsligt något annat att göra eller också verkar hon inte höra riktigt.
Är det fel av mig att tala om min diagnos?
Många i min omgivning vet om den, men kanske är det något jag skall hålla för mig själv?
Jag förstår att det är svårt. Det gör jag verkligen, tro mig, jag lever mitt inne i det där svåra med en psykisk sjukdom. Diagnos på att vara galen och ha fel på huvudet.
Jag har ett litet hopp. Min förhoppning är att min mor, och min familj, så småningom kommer acceptera att jag har en diagnos. Tills detta har skett, kommer jag känna mig galen, misslyckad och liksom felaktig, i alla fall i deras närvaro.
Jag är inte som alla andra, utan behöver ibland något annat.
Jag trodde en mor älskade sitt barn villkorslöst.
Räknas inte jag in i den kategorin?
Säger min sjukdom att jag inte räknas?
Har jag automatiskt en stämpel som misslyckad och felaktig?
Kommentarer
Postat av: EweLina
kände att jag bara måste kommentera detta.känner igen mig såväl, är som att jag kunde skrivit texten själv. Min mamma är precis likadan - jag vet vilket helvete du genomgår..
Kämpa på, du är värld att leva!
Postat av: A.
Tack för din kommentar, Ewelina! Skönt när någon annan kan relatera till samma relation. :)
Kämpa på, du med! Kanske är det så att våra mödrar inte förstår vad som lurar bakom sjukdomens mörker. Är man itne där själv, kanske man inte ser allvaret i det? Vad vet jag.
Kramar!
Trackback
