Ångestens klor.

Jag hinner inte långt in i dagens idag förrän jag känner det välkända obehaget, liksom ett kyligt eldhav i mitt inre. Eller likt en rovfågel vars vassa klor rispar och skär i mig, vars klor jag inte kan rymma ifrån.

Jag tar lite medicin med namnet Atarax och hoppas att det hjälper snart, även om jag är väl medveten om att effekten kommer först efter ungefär femton minuter. Jag vill inte inse att jag behöver vänta i hela femton minuter.
Femton minuter.
Så länge skall jag anstränga mig för att andas in och andas ut, utan att börja hyperventilera.
Femton minuter.
Så länge skall jag försöka undvika de allra värsta klorna från rovfågeln och försöka att inte tänka på det som gör det ännu värre. Detta är ett svårt åtagande, då jag samtidigt inte vill stå ovetandes och oförstående till ångestens uppkomst.
Jag vill veta. Varför?

Jag är förmodligen i en aktiv fas av sjukdomen, och de senaste 4-5 månaderna har jag varit mestadels manisk. Jag blir inte jättejättemanisk utan snarare har jag en hypomani sade min läkare på psyk.
Det innebär att jag är sådärlite extra, jag nästlar mig in i situationer som för stunden verkar jättebra, jag älskar alla jag möter och även själva livet i sig, samtidigt som jag är kreativ och vill göra tio saker samtidigt och har två-tre låtar i huvudet samtidigt.
Någon som är manisk på riktigt har det värre än så. Hujedamej.



När jag är manisk, så älskar jag. Jag gillar kärlek och jag faller snabbt och lätt ner i fjärilarnas och de röda rosornas värld. Även om det inte alltid är bra. Det har skadat mig, att göra såhär, det har det verkligen.

Just nu är jag kär. I två stycken.
Långeman har starka åsikter, men låter mig ligga på hans axel när jag somnar. Han är vild i sängen och jag älskar att vakna brevid honom.
Mannen med det harmoniska leendet börjar tycka om mig mer än som vän. Han är stabilare att ha en relation med och vi tycker väldigt lika och diskuterar bra. Vi har inte haft sex, eller ens kysst varandra.
Mot min vilja är jag galet kär i Långeman.
Ett tag inbillade jag mig att det var Mannen Med Leendet jag var kär i på rikrigt, men det var bara en lögn. Det vore lätt för mig själv om det var så, då hade jag lyckats skapa en stabil punkt i mitt liv, men det var bara ett försök att ljuga för mig själv. Det funkade inte.

Jag måste tala med Mannen med Leendet.
Just nu har vi inte setts på ett tag, men smsen säger mycket om hans växande kärlek, något jag inte längre kan blunda för. Jag vet bara inte hur man hanterar sådant. "Förlåt, jag har en annan"? "Jag vill inget mer än vänskap"?
Visserligen, så vill jag inget mer än vänskap.
Långeman och jag har bara sex. Vi myser tillsammans och ger närhet utan krav. Jag vill inte ha mer än så just nu.
Jag vill inte skada min närhet med sjukdomens växlingar och drar mig hellre därifrån.

Detta är kärnan i ångestens klor idag.
Kärlek.
Jag nästlar mig in i situationer jag inte vet hur jag skall ta mig ur. Men det är mitt eget fel, och likväl måste jag ta mig ur det på bästa sätt.
Tro det eller ej, men jag respekterar Mannen med Leendet. Jag vill inte vara elak, även om det råkar bli så. Därför sätter sig ångestens klor fast - för jag vet att jag gör fel och jag vill egentligen inte såra. Förlåt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0