Trasig.

Jag faller ner i mörkret och orkar inte ta mig upp.

Mitt trasiga sinne tänker.
På sådant som känns väsentligt just nu, just idag, just i denna stund.

Krossa ett glas, ta en kniv, ett rakblad, ja vad som helst, och trasa sönder armarnas inre.
Det var längesen sist men världen blir så stilla, omtöcknad och luddig i kanterna när blod försvinner ifrån kroppen. Kanske blir det pluspoäng och jag försvinner helt dessutom, det vet man aldrig. Det vore lätt, så lätt, men ack så skönt, att försvinna, driva bort, som på en liten flotte ute på ett oändligt hav. Just så tror jag att det är, en liten och nästan osynlig flotte ute på ett oändligt hav, vått av vatten blandat med blod som lämnar kroppen.


Fast blod blir kladdigt. Lite äckligt. Och jag vill inte bli äckligare än vad jag redan känner mig som, oavsett om jag lever eller är död. Jag vill vara ett vackert lik, konstigt nog. Egentligen borde jag kanske inte bry mig alls.


Men varför skära och trasa fram blod, varför inte all den där medicinen som bara ligger och skräpar? Massor av atarax, Seroquel, säkerligen några Sertralin och Diklofenak mot värken blandat med andra tabletter som finns i skåpet. Kanske har jag inte tillräckligt, men tillsammans med en del alkohol kan jag blanda mig världens bästa drink, på sådant som gör mig stilla, lugn, slö och kanske död. Död, på ett lugnt sätt.
Kanske kan jag till och med vandra ut i en sjö i närheten, eller ta mig till havet. Jag älskar havet eller vatten överhuvudtaget, det är något stillsamt och vackert. Går jag dessutom ut i vattnet någonstans där jag hittas snabbt, hinner liket inte bli uppsvällt av allt vatten - och jag blir ett vackert lik. Jag har en svart vacker långklänning. Tillsammans med mina fina skor. Bruna och nyputsade.


Fast det kräver förberedelse. Jag har ingen alkohol. Och att ta alla mediciner och chansa vore dumt, i så fall riskerar jag att möjligheten tas ifrån mig. Kanske låter de mig inte ha lika många mediciner hemma till nästa gång.


Dessutom vill jag förbereda mer. Jag vill inte att min familj skall behöva åka till staden de inte bor i, endast för att städa undan i min lägenhet. Rensa mitt dödsbo.
Istället borde jag försöka bli av med allt onödigt här, och packa ner det mesta andra i lådor. Då blir det enkelt för dem. Jag kanske till och med kan be någon annan (per brev, så kommer det fram efter min död) i samma stad att hjälpas åt med sortering och utrensning av dödsboet.

Dödsbo? Det är ett märkligt namn.
Bo = fågel-bo.

Jag är ingen jävla fågel.

Något av dessa vore de bästa. Andra tankar har befunnit sig i mitt huvud, men de verkar aldrig lika bra. Hoppa från en höjd skulle jag aldrig våga, jag vet inte hur det känns att slå i marken. Jag vill inte hoppa från ett tåg, lokföraren och andra skall inte ha min död på sitt samvete - jag vill inte skada andra genom min död. Likadant med bilar, lastbilar och sådant.

Nej, massor av mediciner i kombination med antingen kniv eller alkohol. Det vore bra. Kanske i kombination med vatten också. Fast då vill jag hittas snabbt.

Nu är jag samlad. Mitt inre känns vasst, taggigt och smärtfyllt. Men mitt yttre är samlat på grund av mina tankar.
Jag skall gå ner i tvättstugan, slänga in tvätt i torktumlaren, gå till Komsum och handla (varför det, egentligen? Lik behöver ingen mat.), sen skall jag hämta oanvända flyttlådor från källaren.

Jag skall städa och sortera bort allt, allt, allt som jag inte behöver. På det sättet är jag mer förberedd för en avfärd härifrån.
Nu är jag lugn.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0