VansinnetsMotsatser

Jag frågar mig själv om jag verkligen vill leva, eller om jag ska lyckas avsluta allt det där hemska och glida iväg in i  en underbar dimma och försvinna...



Jag sitter i en ensam lägenhet med tung luft och skräck om nätterna. De senaste två dagarna har skräcken infunnit sig i alla fall. Jag känner mig iakttagen av Någon. Någon, som jag inte kan se.
Denna Någon tänker inte som vanliga människor, utan är ångestfylld, aggressiv och ologisk i tankarna. Samtidigt förmedlar Någon en förvrängd version av omtanke och familjeband. Som om Någon vill se att allting är väl.

Det kanske bara är jag som inbillar mig.

Min morfar var psykiskt sjuk, och illa däran. Han var svår att umgås med och de sista åren möttes vi inte alls. Han ringer ibland, men han tänker inte som andra människor. Han är sjuk.
Han lever i en hemsk värld, en hemsk värld som hans eget huvud har skapat åt honom. Denna världen gör honom paranoid, misstänksam, aggressiv och ångestfylld.

Jag tror att morfar har hälsat på mig.

Kanske ville han säga adjö. Jag tror det. Jag tror att morfar innerst inne älskade mig. Och sin dotter. Han visste nog bara inte hur han skulle visa det. När han nu har visat sig som Någon, tror jag att han har velat säga adjö innan han far iväg, för att han älskar. Han vill se att allt går väl.


Farfar har hälsat på mig förut. Farfar skrek i den tomma, tysta luften efter förståelse, och först när jag förstod att det var farfar som stod framför mig utan att synas, så lade sig den skrikande tystnaden efter förståelse. För jag förstod.
Jag var glad att farfar hälsade på. Han såg mig, innan han vandrade vidare.


Därför tror jag att det har varit morfar den här gången.
Jag har varit rädd för denna Någon, som kan vara morfar, just för att jag inte förstått mig på honom. Han har inte fungerat som en vanlig människa, utan förmedlat starka känslor av ångest, misstänksamhet och aggression - men samtidigt nyfikenhet och en förvrängd version av omtänksamhet.