VansinnetsMotsatser

Som synes, så är jag inte inlagd. Mitt sinne bedömdes inte vara alltför farligt, jag bedömdes inte vara som värst. Det är skönt att veta - jag tror nämligen inte heller att jag är vid mitt allra mörkaste sinne.

Nu har jag fått anti-depressiv medicin ännu en gång. Det är en speciell grej att gå på sådana när man är bipolär - de har nämligen en tendens att bara efter ett fåtal dagar skjutsa en upp-upp-uppåt all världens höjder! ..och jag är på väg ditåt.


Jag är rastlös, glad, ledsen, full av tårar, full av skratt, orkeslös och utan energi, full av skaparglädje och längtan efter att lära mig nytt, möta människor, men samtidigt längtan efter att stänga in mig i mörker, sova-sova-sova och aldrig komma ut igen, men jag vill jobba med något meningsfullt och ...

Det är förmodligen ingen märklig företeelse att jag är trött.




Dessutom, så har jag bestämt mig.
Jag vill inte leva. Jag känner mig färdiglevd och ganska klar med livet. Jag kan inte se mig själv bli gammal. Men jag kommer inte att försvinna ännu.

Jag skall vänta, ett par år, tills mina syskon är äldre och hela familjen, alla vänner och släkten vet att jag älskar dem - jag vill inte att någon anklagar sig själv för min död.

Med denna vetskapen i mitt sinne, finner jag ett relativt stort lugn i tillvaron. Det känns okej. Livet är ganska okej, faller jag över konflikter eller situationer som tycks omöjliga att klura ut - då vet jag, att jag kommer slippa det senare. Kanske kommer detta göra det ganska mycket lättare under den levnadstid jag har kvar?

Kommer jag leva tills jag fyller trettio?

Tiden får utvisa vad som sker, min själ ligger blottad och väntar på slagen som kommer falla. Jag väntar på det iskalla, stormande eldhavets återkomst. Men samtidigt, så vet jag. Jag vet. Jag kommer att slippa undan. Inte ännu - men kanske om ungefär tre år? Eller om fem år? Jag vet inte när. Men inte än.