Jag döljer ingenting längre.
Jag gör faktiskt inte det. Frågar någon hur det är säger jag att det är skit. Jag ser att det är dåligt. Kanske lägger jag till att jag inte vill prata om det just då, det är inte alltid det lämpar sig, men det är säkert bra att jag säger. Tror jag.
Jag har försökt få tag på psyk sedan i måndags. Idag fick jag tala med A, denna underbara sköterska som alltid verkar veta hur man ska hantera situationer.
Jag skall dit, på nästa lediga tid. Det är imorgon förmiddag och tiden känns otroligt lång tills dess.. Hemskt lång.
Jag vill inte bli inlagd.
Fast kanske är det vad som är bäst. Jag vet inte. Jag behöver mediciner som plockar upp mig ur mörkret. Det enda jag kan göra, är att avvakta och se vad som sker. Det är en äcklig, stickande, mörk och skärande väntan. Jag kommer inte orka jobba. Men får jag bli sjukskriven för en sådan här sak, eller kräver jag då för mycket?
Jag vet inte vad som sker.
Jag vet bara, att jag egentligen inte vill ta livet av mig. Men det känns lite som den enda utvägen ur all ångest och skit.
A ville inte att jag skulle vara ensam. Min fina vän E var här tidigare, men behövde gå. H svarar inte på mitt sms. Jag vill inte belasta andra. Men jag kanske kan klara mig själv. Det känns så. Ångesten har lagt sig, i alla fall den värsta.
Nu kan jag bara vänta, tills imorgon förmiddag.
Väntan är lång. Men jag vill faktiskt klara det.
Jag har försökt få tag på psyk sedan i måndags. Idag fick jag tala med A, denna underbara sköterska som alltid verkar veta hur man ska hantera situationer.
Jag skall dit, på nästa lediga tid. Det är imorgon förmiddag och tiden känns otroligt lång tills dess.. Hemskt lång.
Jag vill inte bli inlagd.
Fast kanske är det vad som är bäst. Jag vet inte. Jag behöver mediciner som plockar upp mig ur mörkret. Det enda jag kan göra, är att avvakta och se vad som sker. Det är en äcklig, stickande, mörk och skärande väntan. Jag kommer inte orka jobba. Men får jag bli sjukskriven för en sådan här sak, eller kräver jag då för mycket?
Jag vet inte vad som sker.
Jag vet bara, att jag egentligen inte vill ta livet av mig. Men det känns lite som den enda utvägen ur all ångest och skit.
A ville inte att jag skulle vara ensam. Min fina vän E var här tidigare, men behövde gå. H svarar inte på mitt sms. Jag vill inte belasta andra. Men jag kanske kan klara mig själv. Det känns så. Ångesten har lagt sig, i alla fall den värsta.
Nu kan jag bara vänta, tills imorgon förmiddag.
Väntan är lång. Men jag vill faktiskt klara det.
Kommentarer
Trackback
