Längesen sist
Datumet på mitt förra inlägg skvallrar om att det var många månader sedan jag skrev sist. Trettionde november. På morgonen. Och jag önskade mig cancer.
Idag vet jag inte vad jag önskar.
Jag borde kanske skriva att mycket har hänt sen sist - fast egentligen är det kanske inte mycket som skett. Kanske är det mer jag som har förändrats.
Jag har en ny läkare på psyk. Och dessutom inga psykologsamtal längre. Båda de föregående slutade, ungefär samtidigt. Min nya läkare verkar inte förstå min sjukdom helt, skvallrade ett svar han gav mig sist vi möttes. Han har inte så många patienter som är bipolära. Det känns inte särskilt betryggande, för att tala i klarspråk.
Jag har varit stolt över mig själv.
Och jag har kunnat uttrycka min åsikt. Jag har kunnat stå på mig, och faktiskt trott att jag själv kan någonting.
Andra stunder har jag varit full av självförakt. Ångest.
Jag har hatat mitt utseende. Och min kropp. Jag har hatat mina knäppa motrepliker och kommentarer. Då tror jag att alla måste tänka att jag är dum i huvudet, störd eller bara konstig.
Och jag vill faktiskt vara normal.
Men vad är normalt?
När jag nu skriver, så inser jag hur mycket sorg jag har i hjärtat. Och hur mycket ångest och tårar som lurar bakom fasaden.
Det är skrämmande, hur lätt det är att lura sig själv att man mår bra. Och hur bräcklig fasaden egentligen är.
Och jag är ensam... men jag vågar inte sträcka ut en hand mot någon annan. Mina svaga stunder är mina egna, ingen annan får se hur svag jag blir. Jag är för ömtålig. Jag blir skadad så lätt.
Och hur ska man kunna våga visa någon annan att man är svag? Det blir så lätt för dem att ta det allra sköraste och ömtåligaste... istället har jag min ångestångestångest ensam och själv.
Ångesten får mig att vilja skrika eller kräkas, jag hör skrik av ilska och rädsla inuti mitt huvud, jag spänner hela kroppen och stålsätter mig för ... ja, för vaddå? attacken? Ingen kommer attackera mig här, men jag är beredd på att bli slagen. eller våldtagen. jag är beredd på det värsta. alla tidigare stunder har lärt mig hur jag ska agera när jag känner såhär. förvänta det värsta. för det kommer att ske.
Mina ögon tåras och jag vill inte vända mig om. Rullgardinen är inte neddragen och jag har ett hyreshus mittemot mitt. De kan se mig. Se min svaghet.
Jag stålsätter mig för det värsta, men känner hur huden känns främmande, som om jag hade hoppats på att den inte var min. Men det är den. Den här äckliga huden sitter fast på min kropp, och den är besudlad.
Jag måste in under hett vatten och skrubba bort min hud. För att få bort huden, den hud som sitter fast på mig. Den hud som har förevigade, äckliga handavtryck kvar sedan många år tillbaks... Jag kommer aldrig bli fri.
Idag vet jag inte vad jag önskar.
Jag borde kanske skriva att mycket har hänt sen sist - fast egentligen är det kanske inte mycket som skett. Kanske är det mer jag som har förändrats.
Jag har en ny läkare på psyk. Och dessutom inga psykologsamtal längre. Båda de föregående slutade, ungefär samtidigt. Min nya läkare verkar inte förstå min sjukdom helt, skvallrade ett svar han gav mig sist vi möttes. Han har inte så många patienter som är bipolära. Det känns inte särskilt betryggande, för att tala i klarspråk.
Jag har varit stolt över mig själv.
Och jag har kunnat uttrycka min åsikt. Jag har kunnat stå på mig, och faktiskt trott att jag själv kan någonting.
Andra stunder har jag varit full av självförakt. Ångest.
Jag har hatat mitt utseende. Och min kropp. Jag har hatat mina knäppa motrepliker och kommentarer. Då tror jag att alla måste tänka att jag är dum i huvudet, störd eller bara konstig.
Och jag vill faktiskt vara normal.
Men vad är normalt?
När jag nu skriver, så inser jag hur mycket sorg jag har i hjärtat. Och hur mycket ångest och tårar som lurar bakom fasaden.
Det är skrämmande, hur lätt det är att lura sig själv att man mår bra. Och hur bräcklig fasaden egentligen är.
Jag är så liten och svag.
Och jag är ensam... men jag vågar inte sträcka ut en hand mot någon annan. Mina svaga stunder är mina egna, ingen annan får se hur svag jag blir. Jag är för ömtålig. Jag blir skadad så lätt.
Och hur ska man kunna våga visa någon annan att man är svag? Det blir så lätt för dem att ta det allra sköraste och ömtåligaste... istället har jag min ångestångestångest ensam och själv.
Ångesten får mig att vilja skrika eller kräkas, jag hör skrik av ilska och rädsla inuti mitt huvud, jag spänner hela kroppen och stålsätter mig för ... ja, för vaddå? attacken? Ingen kommer attackera mig här, men jag är beredd på att bli slagen. eller våldtagen. jag är beredd på det värsta. alla tidigare stunder har lärt mig hur jag ska agera när jag känner såhär. förvänta det värsta. för det kommer att ske.
Mina ögon tåras och jag vill inte vända mig om. Rullgardinen är inte neddragen och jag har ett hyreshus mittemot mitt. De kan se mig. Se min svaghet.
Jag stålsätter mig för det värsta, men känner hur huden känns främmande, som om jag hade hoppats på att den inte var min. Men det är den. Den här äckliga huden sitter fast på min kropp, och den är besudlad.
Hur fan kunde jag känna mig stolt?
Jag måste in under hett vatten och skrubba bort min hud. För att få bort huden, den hud som sitter fast på mig. Den hud som har förevigade, äckliga handavtryck kvar sedan många år tillbaks... Jag kommer aldrig bli fri.
Jag kommer aldrig bli fri...
Kommentarer
Trackback
